Framtidens forskare finns i Strängnäs

I kväll ska jag åka till Strängnäs och hålla lektion med ett gäng gymnasieungdomar som vill bli framtidens forskningsledare inom naturvetenskap och teknik. De finns på sommarforskarskolan Rays – for excellence.

Rays är en helt ny satsning med målet att hjälpa unga talanger att tidigt inse sin fulla potential, både som forskare och ledare. Jag tänkte prata med dem om den ofta stereotypa bilden av en forskare och om hur de ser på vikten av att forskare kommunicerar med omvärlden om sin forskning. Det ska bli jättespännande!

Följ gärna ungdomarnas äventyr på Rays-bloggen!

/Karin Hermansson

 

Några ord om forskning i midsommartid

Regnet smattrar, men i övrigt är det tyst och stilla. Eftersom jag ska jobba ett tag till innan det blir semester, och eftersom de senaste veckorna varit osedvanligt intensiva till och med för att vara juni, kan jag inte riktigt slappna av och titta på insidan av ögonlocken efter midsommarlunchen. Det som dök upp i sinnet var i stället VA-bloggen! Så nu tänkte jag midsommarblogga om mitt favoritämne: ord.

Ni kanske såg att vi i tisdags presenterade nya resultat om förtroende för forskare/forskning – ett förtroende som fortsätter nedåt. Medieintresset blev ganska stort och vi får många frågor: Vad beror nedgången på? Vad kan man göra åt det? Är det kanske egentligen bara bra att förtroendet går ner?

Och så den där frågan jag får lite av och till: ”vad menar du egentligen med förtroende?” Det är en intressant och viktig fråga vad ”förtroende” innebär – fast vad jag menar är ju egentligen helt ointressant för undersökningen. Det viktiga är vad svarspersonen lägger in i det när han/hon läser frågan och svarar på den. Det är ju det vi mäter – inte vad jag (eller professorerna Holmberg/Weibull på SOM-institutet) tycker att folk borde mena!

Hur viktigt det är med ord blev också tydligt vid två dialogseminarier som vi ordnade i samarbete med Vetenskapsrådet, VR, under HSVs informatörskonferens i Lund för en dryg månad sedan.

Utgångspunkterna var dels den undersökning av vad som ligger bakom människors förtroende/brist på förtroende för forskare som vi gjorde i vintras, Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat. En slutsats var att forskarvärlden behöver bli öppnare och tala också om forskningens villkor, inte bara dess resultat.

Den andra utgångspunkten för seminariet var att VR har fått ett annat uppdrag vad gäller forskningskommunikation nu än tidigare. I regleringsbrevet från Utbildningsdepartementet stod tidigare att VR skulle ” ”Nationellt ansvara för övergripande information om forskning och forskningsresultat”. Nuvarande skrivning lyder ” Övergripande ansvara för samordning av kommunikation om forskning och forskningsresultat”.

Deltagarna fick därför frågan: ”Hur kan forskningskommunikationen samordnas – och vad ska samordnas?”

Ja, i alla fall inte kommunikation om forskningsresultat! Det blev tydligt i de livliga samtalen kring borden. Det finns alltför mycket av konkurrens mellan lärosätena för att det ska finnas intresse för det – alla måste göra reklam för sin verksamhet och det vore svårt att ”samordna” sig med någon annan i det.

Däremot de mer övergripande frågorna, som till exempel forskningens villkor, finansiering, etik och regler, kan vara områden som vore värda att hjälpas åt med, alltså samordna kommunikationen kring.

Men en annan synpunkt som framfördes efter en del diskussion var att ”samordna” inte är ett bra ord. Det vore bättre att tala om att ”gemensamt jobba för ett mål”.

Orden, ja. Det är inte alls säkert att ”förtroende”, ”samordna”, ”forskningskommunikation” eller ”samverkan” betyder detsamma för personen intill som för dig. Om vi alltid började möten, seminarier och konferenser med att reda ut vad vi lägger in i begreppen slår jag vad om att vi skulle bespara oss själva både tid, pengar och frustration – och samtidigt få en himla massa intressanta samtal med våra medmänniskor.

Så, kära läsare, för att försöka avsluta detta resonemang nu när regnet stillat sig och solen glimtar fram igen därute: vad lägger du in i ordet semester?

/Karin Hermansson

PS. Ni har väl inte missat att sommarpratarna i P1 drar igång i morgon? Malin har som vanligt hela listan med sommarpratande forskare!

Just how green are we prepared to be?

This weekend I read about two technological advances that offer innovative and practical ways to be green – but that present enormous challenges when it comes to convincing the public.

A method of using the toxic residue from steel production (Waelz slag) to make house bricks has been developed by Dr Ana Andres of the University of Cantabria. Reported in this week’s Economist magazine, the research shows that up to 30% of bricks can be made with slag, with no loss of mechanical properties and no leaking of the toxic metals inside.

It is a brilliant idea. Toxic waste is put to good use, and safely contained. The cost of bricks is reduced – slag is free. And the carbon foot print is smaller as firing bricks made with clay requires the presence of wood pulp – slag does not.

Now there is just the small problem of convincing customers that it is OK to live in a house made from toxic industrial waste….

Another morally complex question is how we should use the excess heat from cremations. A short paragraph in this month’s Physics World introduced me the research of the Centre for Death and Society (CDAS) at the University of Bath. A year-long project is underway to explore the ethical and moral questions around recycling heat from cremations.

A few councils in the UK – as in Sweden and Denmark – already make use of the energy in some ways. One council uses excess heat to heat a local swimming pool. The council carried out a survey beforehand and found over 80% of residents to be in favour. Still, moral outrage is felt by some with the scheme being described as uncomfortable, strange and eerie, disrespectful and distasteful.

“It’s about the relationship between death, the body and technology” says John Troyer.

Read more about this in an article from the Guardian here.

Peak antibiotika – en undanskymd global resursfråga

Förra veckan deltog jag på ett mycket intressant seminarium i Riksdagen anordnat av Rifo med temat antibiotikaresistens. Det är nämligen så att vi har en stor global resursfråga som sällan debatteras i media, men som kan få stora följder för vårt samhälles framtida välfärd. Nämligen den alltmer bristande tillgången på antibiotika som fungerar.

Seminariet inleddes av Riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein som påtalade behovet av förändring och politikens möjligheter för detta. Otto Cars som är läkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och Christina Greko som är veterinär och professor vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala höll därefter tillsammans en föreläsning om antibiotikaresistens. De målade upp en mycket bekymrande bild av dagsläget.

Mänskligheten har ända sedan 40-talet vetat att bakterier blir motståndskraftiga av antibiotikaanvändning, men vi har ändå sedan efterkrigstiden konstant konsumerat för mycket antibiotika. Antibiotika har gett en enormt minskad dödlighet när det gäller t.ex. lunginflammation och vi vill inte förlora den effekten, men det håller nu på att ske. I den öppna vården i Sverige, inte bara den slutna, ser vi att allt färre antibiotikasorter biter. I vissa fall är det endast någon enstaka typ som fungerar. Det medför dyra och svåra behandlingar för enkla sjukdomar, samt att våra sjukhus har blivit en farligare plats att vistas på.

Vi kan i många fall inte undvara att använda antibiotikapreparat. de är ett fundament för den moderna sjukvården, ett fundament som nu börjat krackelera i ganska hög fart. Situationen är dessutom ännu värre i de länder där det finns mindre resurser för läkemedel och där de som används är gamla läkemedel från 50-talet. Utvecklingen är ännu inte lika vanlig hos djur, men vi ser exempel på ökad resistens även där.

Skälen till utvecklingen är många. Ett av de centrala är ett alltför stort gap mellan politik och vetenskap. Vi har kontinuerligt överanvänt antibiotika och underanvänt hygien och smittskydd, allt med en ton av naivitet och arrogans. Samtidigt har vi också en brist på nya läkemedel. Idag bedrivs mycket forskning om antibiotikaresistens men fortfarande är gapet mellan vetenskap och politik för stort. Cars menade också att vi glömt av de enkla lösningarna som ökad handhygien och förlitat oss för mycket på tekniken. Tyvärr har det inte skett några större upptäckter av ny antibiotika sedan 1970. Industrin har ett ansvar för situationen, men det finns tyvärr mycket lite eller inga pengar att hämta i att tillverka ny antibiotika.

Otto Cars menar att ett nytt affärstänkande måste formuleras genom en samverkan mellan akademin och industrin. Där måste det ske en öppen delning av resultaten och patenträttigheter måste behandlas på annat sätt än vad de vanligen gör inom industrin. Det måste helt enkelt skapas ett nytt system med en ny marknadsmodell för antibiotikaläkemedel. En modell där produkterna kanske inte ens ska marknadsföras, subventioneras i låginkomstländer och kontrolleras hårt. Då går det inte att ha en modell som ger ”Return of investment” utifrån försäljning om läkemedlet ska kontrolleras hårt. I ett sådant system måste staten därför ta ett större ansvar för kontroll och finansiering.

Vi får inte heller tro att ny antibiotika kan vara hela lösningen. I dagsläget tränas bakterierna som på gym på sjukhusen och tas sedan med därifrån av patienter. Samma sak sker på djursidan, kött blir förorenat av bakterier vid slakt och tas med till hemmen. En av de enkla men effektiva metoderna för att motverka utvecklingen är därför att investera i att öka vår handhygien. Vi blev mindre förkylda när vi började tvätta händerna under fågelinfluensaperioden. Vi måste samtidigt stärka den breda allmänhetens kunskap om antibiotika och smittskydd. Dessutom behövs det åtgärder när det gäller sjukhusen, t.ex. fler enkelrum för patienter.

Vissa framsteg har gjorts när det gäller regelverken. 2006 förbjöds till exempel antibiotika för att öka djurs tillväxt. Vi ser dock stora skillnader inom EU. Nivån av antibiotika ligger på en tredubbelt högre nivå i Frankrike än i Nederländerna. Det finns inga medicinska argument för sådana skillnader. Stora skillnader finns också när det gäller djurantibiotika inom EU, där toppar istället Nederländerna tillsammans med Frankrike. I norden ligger vi lågt i nivån av användning. Det är bra eftersom mycket starka hypoteser visar att det finns ett tydligt samband mellan resistens och användandenivån, men vi kan inte påverka inflödet av resistenta bakterier över gränserna. Vår handel och vårt resande påverkar starkt. Vi reser, djuren reser och maten reser. Därför sprids resistenssmittor snabbt över världen. Vi har hela tiden olika pandemier som cirkulerar.

Ett problem är att vi har ägnat mycket tid åt att skylla på varandra, läkare, regeringar, WHO osv. I Sverige har vi dock ett samarbete mot ett gemensamt mål och en interdepartemental grupp inom regeringskansliet för antibiotikaresistens. Fortfarande finns det ändå kommunikationsproblem, kunskapsbrist, felbyggda sjukhus och djuranläggningar och en dålig koppling mellan forskning och politik. Kontrollfrågor behövs till exempel i högre grad vid olika politiska beslut angående om huruvida de påverkar antibiotikaanvändning eller smittspridning. Vi måste dessutom försöka påverka andra länder och förändra EUs hållning.

Vi måste kanske börja prata mer om långsiktig hållbarhet. Vi har inte hanterat antibiotikan bättre än andra ändliga resurser och vi måste kanske fundera mer på vad som händer om vi får slut på fungerande antibiotika. Därför behöver vi prata mer om antibiotikabristen i samband med de andra stora globala resursfrågorna.

För dig som vill veta mer kan du lyssna på Studio Ett om antibiotikaresistens här, lära dig mer på forskning.se eller läsa Otto Cars debattinlägg som publicerats i Dagens Industri här.

Världskonferens om folkbildning i Malmö

I morgon, tisdag, startar världskonferensen ”A World Worth Living In: Adult Learning and Education – a Key to Transformation”. Världskonferensen är den åttonde i ordningen, och hålls av the International Council on Adult Education (ICAE). I år står de svenska folkbildningsorganisationerna som värdar, och evenemanget går av stapeln i Malmö.

VA anordnar på torsdag ett seminarium betitlat Engage the disengaged. Det tar sin utgångspunkt i vår studie Vetenskap & Värderingar och vi kommer att med deltagarna diskutera hur folkbildningsorganisationerna kan arbeta för att få med fler i arbetet för en hållbar värld.

Fyra inbjudna talare kommer att med sina perspektiv inspirera samtalet: Lars Klüver, danska Teknologirådet, Karin Bäckstrand, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, Thomas Hjort, ABF, och Peter Nilsson,  FIFH Malmö.

Vårt seminarium är ett av flera parallella seminarier, vilka är indelade i fyra teman:

Theme 1. Adult Education as a Right and a Profession

Theme 2. Lifelong Learning for Sustainability in a Climate Changing World

Theme 3. No Right to Decent Work without Right to Learn

Theme 4. Northern Folkbildning/Folkeoplysning and Worldwide Challenges

700 deltagare från 80 länder är anmälda till konferensen, enligt ett nyhetsbrev som kom härom dagen, så det blir en spännande upplevelse. Inte minst ser jag fram emot onsdagskvällens happening, då det utlovas folkbildning i svensk folkparkskultur: ”Dinner with midsummer theme and cultural activities at the Folkets park”.

Konferensen kan följas live på webben (tveksamt dock om detta gäller även midsommarkalaset)

/Karin Hermansson

Scientists on screen: improving the image

Any scientists making a TV appearance in the coming weeks should take five minutes to read the latest Australian econnect newsletter, How scientists are portrayed in the popular media. It would appear the stereotypical image of scientists is still alive and well in Australia and this is in large part because of the media’s portrayal. Twenty years ago, Australians used adjectives such as nerdy, bearded, old, male, unattractive, weird, single and suburban to describe scientists, and not much has changed since then, says Jenni Metcalfe.

But what can be done? Scientists need some help. Some top tips from Australia include simply don’t wear a lab coat unless you really need to, and take the camera to locations outside the lab for interviews. And smile!

And it seems the geeky image could be the most difficult aspect to overcome. Alison Binney compares scientists on the screen now with 50 years ago. The Nutty Professor in 1963 showed a nerdy, slightly crazy and not very attractive chemist. Fast forward 50 years and Abi Sciuto from hit US TV series NCIS is a young, attractive, female…. but still an offbeat goth covered in tattoos and undeniably geeky.

Read more on scientists in the media here, and if you are lucky enough to be on TV this coming week, enjoy!

Italian seismologists face trial for manslaughter for not predicting earthquake

A huge earthquake hit the town of L’Aquila in Italy on 6^th April 2009, killing 309 people. Seismic activity had been noticed in the area in the preceding months but scientists failed to predict the enormous and deadly quake. Because of this, 6 seismologists and one government official now face trial for manslaughter and up to 12 years in prison if convicted.

The accusation is that scientists falsely reassured the public and therefore people who may have left town stayed with fatal consequences.

The details of who said what, when and to whom are hotly contested. Read more details here and here, but the main issue seems to be this:

At a press conference following a scientific meeting of experts on March 31^st, Bernardo De Bernardinis, then deputy technical head of Italy’s Civil Protection Agency, made the following statement:

”The scientific community tells me there is no danger,” he said, ”because there is an ongoing discharge of energy. The situation looks favourable”.

 Enzo Boschi, president of the National Institute of Geophysics and Vulcanology and one of the accused criticized this statement as unfounded, saying scientists would never say there is no danger.

Boschi has also noted there are hundreds of seismic shocks every year in Italy: ”If we were to alert the population every time we would probably be indicted for unjustified alarm,” he said. Boschi and many others have also said that the blame for the deaths rested with poor construction standards in a known earthquake area.

Thousands of scientists have already signed a letter of support for the accused. Boshi also expects that the case will be dismissed in September. If not could we really see a seismologist jailed for not predicting an earthquake?