Måndag morgon igen. Utöver att åka skidor och följa utvecklingen i Egypten har jag i helgen bidragit till forskningen! Detta genom att räkna småfåglar och rapportera in dem till Sveriges Ornitologiska Förening. Projektet Vinterfåglar inpå knuten är en form av ”citizen science”, där vem som helst som har fågelbord, talgboll eller fröautomat kan vara med och hjälpa till.
Fortfarande finns chans att vara med och bidra – räknandet pågår till och med i dag. Upplägget är föredömligt enkelt – bortsett från den där detaljen med att att identifiera fåglarna. De vimsar ju runt hela tiden, håller sig nästan aldrig still! Inte helt enkelt att se skillnad på pilfink och gråsparv när de inte sitter som i boken…
Jag har en kompis som en gång berättade att hon förenklat lite för sig själv när barnen frågade vad olika fåglar hette: Småfåglar=Pip, Större fåglar=Flax, Skräniga fåglar=Krax
De sorterna finns dock inte med på SOFs fågelräknarblankett, kan jag avslöja.
Här finns en topp-tio-lista med de vanligaste arterna – enligt den rapportering som inkommit hittills.
Mer för den som har pippi på naturvetenskap: I torsdags invigdes ju som bekant det internationella kemiåret. Passande och roliga kemiprylar, t.ex. strumpor med det periodiska systemet eller en T-shirt med en chokladmolekyl, finns på den här webbutiken.
Ha en kul vecka!
Public attitudes to science in the UK – the blog
The department for Business and Innovation Skills, BIS, in the UK, has initiated a study of public attitudes to Science and Technology. Now, this is nothing new in itself. It’s the fourth time BIS make such a survey of the British public. But this time, they decided to open up the process by blogging about the progress of the study and reflections from people taking part in workshops, steering group, etc.
In the most recent post Roland Jackson, Chief Executive of the British Science Association, shares his thoughts on science and culture: ”It has always irked me that the arts community in the UK seems to have purloined the words ‘culture’ and ‘creativity’ as if they are synonymous with the ‘arts’.”
Would that be true for Sweden as well? What do you think? (Here’s one definition of the ”creative sector” (in Swedish))
As an example of his statement, Jackson points at the European Capital of Culture bidding process:
”For example, the European Capital of Culture bidding process, and that of the UK City of Culture, have no requirement for a science-based cultural programme (though the use of digital technologies is graciously and instrumentally encouraged in the latter to ‘maximise participation and access’). Not that I have anything against the arts, but my concept of culture and of creativity certainly includes the sciences, and they are implicitly excluded in the way these bidding documents are written and interpreted.”
I also enjoyed the post describing one of the workshops in London. The author Kate Mandeville, one of the participating scientists, describes the process, her own worries and the reactions from the audience. For instance, she realised most people don’t have a clue to what peer review is all about! She finishes with the following comment:
”The results of this survey on public attitudes to science will be fascinating, and hopefully will confirm my impression that the UK public value the place of science in our society. However, scientists shouldn’t be complacent – we need to “sell” our profession and our ways of making it credible to maintain this status. ”
/Karin Hermansson
Would you rather trust a cow or a chemist?
Tomorrow the Official International Launch ceremony of the International Year of Chemistry (IYC) takes place in Paris.
The first of four main aims for the IYC is to “Increase the appreciation of Chemistry in meeting world needs”.
And what an excellent idea. My PhD is in chemistry and I know from personal experience that chemists are seriously unappreciated. Most people consider Chemistry to be smelly, slightly dangerous, difficult, boring and responsible for filling the world with evil toxins. A serious image change is required, and I hope IYC will help achieve this.
Browsing through the activities, I came across the following – an abstract for a public lecture given this month by Frances Sutherland in Canada as part of IYC. I think this sums up the problem quite nicely.
A story in Time magazine about the relative merits of conventional and organic produce featured a curious quote from a professor of nutrition education at Columbia University. When asked if she preferred butter or margarine, she replied “I would rather trust a cow than a chemist.” Unfortunately such negative comments about chemistry are not unusual these days as the lay press often focuses on “toxic chemicals” in our air, water, food and even in our blood. It is incumbent on chemists, especially during the International Year of Chemistry, to put chemical risks into perspective for the public and to try and allay unreasonable fears.
Jag brukar inte lyssna på P1s Godmorgon Världen så ofta, men i går gjorde jag det – och genom det även satirprogrammet Public Service. Jag måste erkänna att jag hajade till något när jag hörde professorn i statsvetenskap Sören Holmberg* dyka upp i en tidsmaskin à la Tillbaka till framtiden!
Är denna professorsmedverkan i en radiosatir månne ett tecken på forskares ökade synlighet ute i ”den vanliga världen” och att de inte längre sitter lika gömda i sina elfenbenstorn…? Eller är det bara ett exempel på det gamla vanliga ”galen vetenskapsman med sin ännu galnare (och inte helt välfungerande) uppfinning”? (se t.ex. Wikipedia, eller Galna virriga och ondsinta?)
*Inte han själv, förstås, utan en imitation.
/Karin Hermansson
Pope appoints new scientific advisor
Browsing through the science news yesterday I read that the Pope has appointed a protestant, Swiss microbiologist Werner Arber, as his new Chief Scientific advisor.
The story made the headlines (I imagine) as the Pope has appointed a Protestant, but it was news to me at least that such a position existed.
But I have now learnt that the Vatican’s scientific advisory body, the Pontifical Academy of Sciences has existed since 1936 and can trace its roots back to the early 17th century. The academy’s job is to keep the Pope and the church in general up to date with the latest scientific developments and so help it avoid conflict with the world of science.
It consists of 80 distinguished scientists, many of whom are non-catholic and non-religious and many of whom – the new chief included – who have Nobel prizes.
Werner Arber believes the academy is “most effective” when discussing big scientific questions, particularly in cosmology and biological evolution. Although there are a couple of taboo subjects (for example abortion and contraception) he insists there are very few such no-go areas, and that the Pope has recently asked advice regarding tricky subject of the definition of death.
Read more of this scientific institution and its new head here. //Esther Crooks
Vetenskap & Allmänhet fick sitt namn för att akronymen VA (uttalat som i ”Va? Vad sa du?”) illustrerar vikten av dialog – för nyckeln till dialog är att lyssna på varandra. Om man bara pratar själv och ingen hör på blir det ju inte mycket till dialog…
Nu har det, i ett massexperiment där skolelever landet runt medverkat, visat sig att i fyra av tio klasssrum har minst en elev svårt att uppfatta vad läraren säger. Inte lätt att ta till sig kunskap då…
Läs pressmeddelandet på VAs hemsida. Ladda ner rapporten och läs om bakgrunden till experimentet på ForskarFredags hemsida.
Uppdatering: Det smög sig i hastigheten in ett fel i siffran ovan. Nu korrigerat.
Genetically modified animals? The debate picks up…
Could 2011 be a pivotal year for engaging the public in the great GM debate?
The public have always had strong opinions on GM, and until very recently these views have been very negative. GM crops were essentially bad. There were no benefits apart from financial ones and the risks to human health and the environment were too high.
But I wonder if the issue is starting to seen as more complex in the eyes of the public. It certainly seems to be in the eyes of the media.
In Canada, scientists have created the Enviropig.
Enviropigs have been genetically modified to allow them to digest phosphates, present in high levels in important pig foods such as barley, wheat and corn. In normal pigs, these indigestible phosphates pass straight through the pig, out of the back end and into the environment where they can cause significant ecological damage. These pigs are not yet ready for farming, but will people eat GM pork in any case? It remains to be seen, but now people have the environment to consider when they make up their minds.
Link to report on Enviropigs
And in the UK, scientists have developed the world’s first GM chicken, designed so it will not spread the bird flu that everyone has been so worried about recently. It is still in development and the British Poultry Council says that public opinion will be a deciding factor on whether GM poultry is farmed in the UK.
Link to report on First GM chicken
So a debate on GM livestock seems to be starting, and from a position where there are strong environmental and public health issues on both sides. It will be interesting to see how it continues.
//Esther Crooks
Á propos inget särskilt (eller kanske allt möjligt…) vill jag i dag dela med mig av ett citat från gårdagens högläsningsstund:
”I stället för att överväga alla fakta nöjde jag mig med att använda sunt förnuft – även känt som förutfattade meningar – och drog helt fel slutsats.”
- sagt av Eric, vetenskapsmannen som bor granne med huvudpersonen George i barnboken George och universums hemlighet av Lucy och Stephen Hawking.
Trevlig helg!
/Karin Hermansson
Forskningens metodologiska utmaningar
I morse hörde jag på vetenskapsradion att ett forskarlag funnit att pingviner som märkts i forskningssyfte påverkas så mycket av själva märkningen att forskningens vetenskapliga värde kan ifrågasättas. De märkta pingvinerna fick färre ungar, simmade sämre och överlevde på det hela taget sämre. Klart problematiskt när forskningsmetoden påverkar forskningsobjektet så mycket!
Inom det tekniska området, som jag har en del erfarenhet från, brukade vi ibland prata om ”icke-förstörande provning”. Det är svårare än man kan tro att inte förstöra det man testar eller mäter på. Än svårare kan det vara att mäta något utan att påverka mätresultatet genom mätmetoden eller instrumenten man använder.
Bara genom hur man väljer att ställa en fråga – eller formulera ett forskningsprojekt – så riskerar man förstås att påverka svaren. Uttrycket ”som man frågar får man svar” har jag hört till leda, men visst ligger det en del i det. Utmaningen är att noga överväga just hur man ställt sin fråga, och tolka resultaten med det i åtanke.
Att forskare påverkar sina resultat genom att de själva vill ha ett visst resultat framför Jonah Lehrer i en artikel från i december i the New Yorker. Artikeln handlar om det han kallar the decline effect. Den går i korthet ut på att en effekt som påvisats eller uppmätts i experiment i många fall verkar avta med tiden. Lehrer ger en hel rad exempel, till exempel den svenska studie som visade att hussvalehonor föredrar hanar med mer symmetriska stjärtfjädrar – en effekt som återfanns även hos andra arter men så småningom verkade ”försvinna”.
Lehrer pekar på två orsaker till ”the decline effect”: en initial vilja att publicera positiva resultat och senare en selektiv rapportering som liknas vid att med skohorn försöka få sina resultat att passa en viss teori.
( The Skeptic’s Dictionary förklarar begreppet ”the decline effect”, som myntades av en parapsykolog, och ger några alternativa förklaringar till den, som förbättrad experimentplanering och utvärdering.)
Lehrer’s slutkläm i artikeln är:
The decline effect is troubling because it reminds us how difficult it is to prove anything. We like to pretend that our experiments define the truth for us. But that’s often not the case. Just because an idea is true doesn’t mean it can be proved. And just because an idea can be proved doesn’t mean it’s true. When the experiments are done, we still have to choose what to believe.
Ehhh… Vänta nu…
Inte helt överraskande var det fler som reagerade på de formuleringarna. Lehrer fick genast mothugg och reaktioner på sin artikel. I Scientific American till exempel:
This assertion is absurd. We may choose to believe in psychoanalysis rather than behaviorism, because both are equally flimsy. But the evidence is rock-solid for quantum mechanics, general relativity, the germ theory of infectious disease, the genetic code and many other building blocks of scientific knowledge, which have yielded applications that have transformed our world. There’s nothing truthy about a hydrogen bomb.
Professor Jerry A Coyne, på Why Evolution is True, framför liknande kritik och menar att Lehrers artikel skadar vetenskapen:
We must remember that scientific “truth” means “the best provisional explanation, but one so compelling that you’d have to be a fool not to accept it.” Truth, then, while always provisional, is not necessarily evanescent. To the degree that Lehrer implies otherwise, his article is deeply damaging to science.
Ja, visst finns det mängder med metodologiska problem och utmaningar inom vetenskaperna, och det är viktigt att vara medveten om dem, belysa dem och göra allt som går att göras för att hantera dem. Och vara beredd att ändra sig när det visar sig att det blivit fel. För som flera kommentatorer påpekar (bl.a. Coyne ovan och här) leder det fel att tala om den vetenskapliga kunskapen som ”sanning”. Vetenskapen korrigerar sig själv hela tiden (förutsatt att vi inte har att göra med rent fusk, förstås) – det är det som är hela poängen med den vetenskapliga processen.
Det är väl f.ö. ett skäl till att det är svårt att på ett bra sätt presentera forskningsresultat på kvällstidningarnas löp…
/Karin Hermansson
Nytt år, nya föresatser (?) och ny webb
Hej på er och god fortsättning på detta nya, fräscha år!
Nu väntar 15 oxveckor av obrutet arbete ända fram till påska (som i år ligger nästan så sent den kan göra). Om man inte har nöjet att ha barn som har sportlov, förstås, så att man med gott samvete kan ta vinterledigt då 
Nu väntar också luncher ute på lunchrestauranger igen, och jag hörde nyss till min glädje att storkökskokt potatis är (nästan) lika nyttig som hemkokt med skalet kvar! Härligt! Fast jag tycker nog fortfarande att skalpotatis är fräschare och godare än färdigskalad och varmhållen….
Mindre fräsch och samvetsgod är byken kring de uppmärksammade MPR/trippelvaccin-rönen. British Medical Journal BMJ publicerade i förra veckan en artikel som reder ut hela sörjan. Nu är det slutgiltigt bevisat att Wakefield, som publicerade den beramade studien, fuskade. The vaccine-autism coffin has no more room for nails, som Chris Mooney uttrycker det. Karin Bojs skriver om eländet i sin söndagskrönika och DN skriver i sin ledare om medielogiken och om att yttrandefrihet innebär ansvar. Inger Atterstam berättar i sin krönika på SvD om Wakefields närmast fanatiska tro på att han trots allt har rätt.
Jag fick mitt första barn året efter Wakefields (fusk)rön publicerades, och fick därför ta del både av oron från andra föräldrar och försöken från BVC att komma med lugnande besked om riskerna med att vaccinera sitt lilla barn. Tyvärr tror jag att larmet ”skvätte” en del även på andra vaccin (om ett vaccin är farligt är nog andra det också…), och jag är rädd för att, som bloggen orsakverkan skriver, det fortfarande finns föräldrar som är oroliga. Men förhoppningsvis är de allt färre.
Slutligen: I och med det nya året har VA en ny, fräsch webb! Som ni kanske redan noterat ligger nu bloggen integrerad i webben. Ni som RSS-prenumererar bör inte få några problem och ska inte behöva göra något. Kika gärna runt lite på VA-webben, och hör gärna av er om ni hittar något som inte fungerar, ser skumt ut eller om ni har idéer till förbättringar.
/Karin Hermansson
