Frankenbugs: Science in the Headlines
It is not often that science is the headline news item but the creation of the first synthetic organism has dominated the worldwide news these past weeks.
These synthetic bacterium, created by American biologists Craig Venter and Hamilton Smith, have already been dubbed “Frankenbugs” and have been greeted with some not unpredictable outrage from certain corners. There have been accusations of “playing God”, along with many terrifying predictions of the potential creation of artificial plants, animals and perhaps humans in the future.
This technology has great potential in the development of greener fuels, drought resistant crops and better drugs. There are also some very major ethical and technological concerns to be addressed.
So far the debate reminds me very much of the one surrounding GM crops over the last decade. I only hope that the science community rises to the challenge of giving the “Frankenbugs” a fairer hearing than “Frankenfoods” have since the 1990s.
Some reports of the breakthrough:
Esther Crooks
Jag har drabbats av bloggskrivkramp – förmodligen pga ett intensivt arbete med försommarens VA-publikationer och -aktiviteter (ni har väl sett att vi bl.a. kommer att vara på plats i Almedalen och på ESOF ni Turin?). Därför vill jag som avslutning på veckan bara förmedla några länkar:
Åsa Larsson skrev härom dagen på sin blogg Ting och tankar om sina erfarenheter av den nya ”Facebook för forskare”, academia.edu. Internet öppnar verkligen upp nya möjligheter för forskare, precis som för alla andra människor, men de nya möjligheterna innebär också nya utmaningar!
Martin Jönsson skriver på sin blogg Med fingrarna i ekorrhjulet om ”köttvetenskap”. Klart intressant och tänkvärt i debatten om tillsatser i mat – och tips om en för mig tidigare helt okänd tidskrift, nämligen Meat Science - ett alternativ till Hemlige kocken, tycker Martin.
Slutligen, för de som gillar tankenötter, rekommenderas förstås Richard Wisemans Friday Puzzle. I dag handlar det om sifferpalindrom!
Trevlig helg!
/Karin Hermansson
Detta är ett bidrag till Kunskapsbloggens bloggutmaning denna vecka: att tipsa om kunskapsspridande sidor på Facebook.
1. TED - för att den tillgängliggör så många föreläsningar av kunniga människor från jordens alla hörn.
2. UR Samtiden – för att den genom bl.a. filmklipp från svenska föreläsningar och seminarier sprider kunskap om allt möjligt.
3. Naturskyddsföreningen - för att den ger tips, länkar till artiklar och skapar dialog om natur och miljö.
4. Slutligen tar jag mig friheten att tipsa om vår egen facebooksida: Vetenskap & Allmänhet – för att den sprider lästips och kunskap om forskningens roll i samhället.
Jag tackar Kunskapsbloggen för tipset om Språkrådet på Facebook!
/Karin Hermansson
Innovation – det är väl samma som uppfinning?
Ordet innovation är ett sådant där missbrukat och missförstått ord som jag ibland önskar att vi kunde sudda bort, ungefär som när alla Q försvann i Hasse Alfredssons bok Varför är det så ont om Q? för er som minns den.
I morse hörde jag en reporter på Ekot säga att den svenska delegation som med Kungen i spetsen just nu är i Kina är där ”för att sälja in Sverige som ett uppfinnarland”. Därefter säger Maud Olofsson: ”Vår innovationsförmåga, det att vi trots att vi är ett litet land klarar av att konkurrera på en tuff global marknad, det har imponerat….”
Slutats: Innovation = uppfinning ?
Ekot är inte precis ensamma om att sätta likhetstecken mellan begreppen. För en tid sedan bevistade jag ett seminarium där politiker från alla riksdagspartierna skulle debattera forskning och innovation. Alla talade om ”innovationssystemet” och hur viktigt det är med innovation för att Sverige ska må bra. Men i bänkraderna viskades det: ”vet de egentligen vad de pratar om… vet de vad innovation är eller är det bara ett fint ord som de lärt sig att säga?”.
Wikipedia är behjälpligt med att förklara att ordet innovation kommer från latinets innovare=förnyelse. Vidare står att läsa:
En innovation behöver bara vara en teoretisk tanke som har dokumenterats eller någonting som har utvecklats för eget bruk. En innovation är resultatet (produkten) av en innovationsprocess, men behöver inte vara en vara ett föremål man kan ta på. En innovation kan lika gärna vara en tjänst, en ny filosofi eller ett nytt sätt att göra någonting.
Därefter följer bland annat favoritexemplet IKEAs idé att packa möbler i platta paket och låta kunden montera själv, som är en smart innovation. Men är det en ”uppfinning”? Njaaaeee…
IVA har ett projekt som heter ”Innovation för tillväxt”. På dess hemsida finns följande definition:
Med innovation menar vi att kunskap omsätts till nya värden. Det handlar om att utveckla produkter, tjänster och organisationer i såväl privat som offentlig verksamhet. Det kan gälla allt från industrirobotar, betalningssystem och energieffektivisering till ledarskap, affärsmodeller och hälsovård.
När IVA inom ramen för projektet frågade allmänheten om vad de tänker på när de hör ordet innovation svarade 35% ”vet ej”. De som kunde komma på något associerade oftast till något i stil med ”forskning” eller ”uppfinning”, därnäst kom svar som ”nytänkande” och ”förnyelse” (dryga 20%). (rapport kan laddas ner här)
Bland opinionsbildare och ledningspersoner inom privata företag och och offentlig sektor var tveksamheten mycket mindre om vad innovation betyder, skriver rapportförfattarna, och drar slutsatsen:
Det verkar därför som att begreppet behöver lanseras och förankras tydligare framför allt hos den stora allmänheten.
Jo, det är nog riktigt. Men om journalister och politiker inte har klart för sig vad det betyder, så är det nog läge att börja där!
I IVAs undersökning har f.ö. också frågor om attityder till entreprenörer ställts. Entreprenör och entreprenörskap är andra svåra ord som även vi frågat om i en undersökning av lärares syn på att arbeta med företagsamma förmågor hos sina elever. Då vi frågade lärare på olika nivåer vad de tänkte på när de hörde ordet entreprenörskap, svarade många byggföretag och grävmaskiner.
Vad är det för fel på ordet företagsam? Eller rentav ta-sig-för-samhet, om det är det man menar?
Ord är fantastiska, knepiga och bedrägliga – det har jag varit inne på förut här på bloggen. Detta kanske kan bli en hel ordserie!
Slutligen ett tips inför helgen: Ta lite chili i fredagsmiddagen, och bli en lyckligare människa! Läs hur och varför på Lyckobloggen.
/Karin Hermansson
”En av fyra löper risk att få…”
”Risken att dö i tarmcancer fördubblas för den som äter…”
”Sju av tio har varit utsatta för…”
”Dubbelt så många tycker att Sverige borde satsa på…”
Risker och möjligheter, liksom allmänhetens åsikter om allt mellan himmel och jord, kommuniceras ofta med statistik. Men vad betyder de där siffrorna egentligen? Hur ska jag som individ ställa mig till en fördubblad risk för att råka ut för en viss sjukdom ifall jag dricker fem koppar kaffe per dag i stället för tre? Och hur stor är den risken egentligen jämfört med att vistas i trafiken varje dag? Eller möjligheten att kaffet skyddar mot en annan sjukdom?
Jag tror att väldigt många har svårt att förhålla sig till statistiska uppgifter, kanske framför allt när det handlar om risk, så egentligen är det synd att de används så ofta. Problemet är väl att det är svårt att hitta något bra alternativ. Forskare utgår ju ofta från antal fall av till exempel sjukdom, olyckor eller brott i en viss population – och då hamnar man genast i en statistisk siffra.
Den brittiska organisationen Sense About Science, som vi skrivit om tidigare både här på bloggen och på VAs hemsida, tar sig an statistiken i en ny liten ”handbok”: Making sense of statistics. Den finns att ladda ner på deras hemsida, och behandlar frågor som: Vilka är fallgroparna, och hur kan man som läsare/mottagare undvika dem? Vad är skillnaden på absolut och relativ förändring i till exempel en risknivå? Hur säker kan man vara på siffran och vad betyder ”statistisk signifikant? ?
Kunskap om vad statistiken egentligen säger är viktig för att förstå vad de forskningsresultat som presenteras i media betyder. Making sense of statistics är förstås på engelska. Den är ganska lättläst för den som är någorlunda bra på engelska, men jag skulle önska att det funnes en svensk motsvarighet så att det blev ännu mer lättbegripligt för ännu fler. Känner någon till något liknande på svenska?
/Karin Hermansson
A very clever new UK Science Minister. Will it be enough?
The new UK science minister is known as David “Two Brains” Willets by the UK media. This nick-name is primarily because he is supposed to have an enormous intellect (and perhaps a little to do with his large forehead…).
In many ways this appointment is good for science. Mr Willets is a senior and well known politician with a lot of experience. Being very clever is obviously an asset. And the new Prime Minister has made the science minister a “Minister of State” which basically means he is quite high profile, and science has not been swept away to be ignored in a quiet corner.
Mr Willets is regrettably not a scientist. He studied Philosophy, Politics and Economics, although many people are reportedly “impressed” by his grasp of scientific subjects.
His appointment has been welcomed by many in the scientific establishment, including the President of the Royal Society, Lord Martin Rees, who said Mr Willets was someone who had ”strong links to universities and a clear appreciation of the value of research”.
Let’s hope so. The new government is planning cuts of £6 billion over the next year. There are many who think science is an easy target, and certainly easier than education or health care.
And there are not many scientifically literate MPs for Mr Willets to look to for support. Only 71 MPs out of 650 have a science background. This shameful total is even lower than before the election when there were 86.
There is an emergency budget on 22nd June and there have been no pre-election promises regarding science funding. So fingers crossed that two brains is enough to save UK science from heavy funding cuts.
//Esther Crooks
KVAs forskningsstrategiska utskott har uppmärksammat forskningsansökningseländet. På gårdagens DN debatt presenterar Gunnar Öquist och Jan S Nilsson om en ny rapport som utskottet publicerat, där det bland annat framkommer att det gått åt i runda slängar 80 arbetsår för att åstadkomma alla de ansökningar som Vetenskapsrådet fick in under 2008. Av dessa 80 arbetsår var 60 till föga nytta eftersom drygt tre av fyra ansökningar inte beviljades.
Astrosmurfen tar diskussionen ett steg längre genom att framföra att utveckling och kreativitet hämmas av konkurrensen och de korta projekttiderna:
Ingen vågar ta tag i några högriskprojekt, ingen har tid att jobba med de verkligt stora frågorna och ingen har tid att driva sidoprojekt, spinn-off-idéer och utveckla intressanta tillämpningar av sina resultat som exempelvis kan leda till nya patent. Vill man att forskningen ska ta oss in i framtiden, då måste perspektiven bli mer långsiktiga och unga forskares villkor måste bli bättre.
På ledarplats idag undrar DN om ansökningssystemet dessutom kan vara ett hot mot mångfald och kvalitet. Naturvetarna framför idag på Naturvetarbloggen ytterligare förslag och efterlyser bland annat en blocköverskridande överenskommelse om forskningspolitiken.
Forskning ska komma till nytta, om än inte omedelbart så åtminstone på sikt – så kan man sammanfatta de svar vi får i våra undersökningar av allmänhetens syn på forskning och forskare. Vi frågar inte om vad man tycker om all den tid som forskarna inte lägger på forskning, utan på att författa planer och förslag till forskningsprojekt. Vad tror ni vi skulle få för svar om vi frågade om det?
Diskussionen handlar om tilldelning av svenska forskningsmedel. Min personliga erfarenhet är dock att EUs forskningsmedel är ”värstingar” i det här avseendet. Det går åt enormt mycket tid för att göra beskrivningar av den forskning som ska göras, hur många timmar som varje moment beräknas ta, vilka resultat som förväntas, vilken effekt dessa kommer att ha på olika samhällsproblem och hur man tänkt publicera och sprida resultaten.
Jag har varit med om att granskare från EU-kommissionen sedan nagelfarit och ifrågasatt tidsredovisning på timnivå under pågående projekt, eftersom den inte stämt exakt med projektplanen, så det är viktigt att tänka rätt från början och sedan hålla sig strikt till planen. Upptäcker du något nytt under resans gång gör du klokast i att släppa det och hålla dig till planen. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större…
Det som jag inte sett (ännu) i diskussionen är rapporteringen av pågående och avslutade projekt. Det är förstås nödvändigt att rapportera vad som gjorts och hur pengarna använts, men även här tycker jag att man kan diskutera vad som är rimligt i form av tid och pengar. Hur många timmar ska få gå åt för att undersöka varför en forskargrupp inte arbetat 85 utan bara 80 timmar på ett visst delmoment? Eller varför en siffra som ska vara likadan på två olika ekonomiska redovisningsblanketter diffar på ett par eurocent (jo, det är ett autentiskt fall – projektpartnern i fråga fick inga pengar det året eftersom det var fel i blanketten)?
Det är naturligtvis oerhört viktigt för både allmänhetens förtroende och forskningens utveckling att de projekt som får medel granskas både innan de får pengar och efter att de genomförts. Men det finns en gräns när procedurerna blir så omfattande att de blir både orimligt dyra och kontraproduktiva. Det måste gå att hitta en någorlunda balans. En utmaning för våra folkvalda!
Det här är en intressant forskningspolitisk debatt, som det ska bli spännande att följa.
/Karin Hermansson
The CSI effect – this time on the US legal system
You have probably heard of the so-called “CSI effect”. Forensic science made popular by TV programmes featuring brave and handsome gun-toting forensic scientists catching the criminals armed with a swab and microscope….?
No bad thing of course and no one really believes it’s true. Do they?
Well, yes they do. And it is having some far reaching consequences.
A recent article in the Economist magazine highlights American research that shows how TV programmes about forensic science have affected the American legal system. The most obvious problem in the court rooms is that jurors think they understand about forensic science when they do not.
The whole legal process is being slowed down considerably. Jury selection is taking longer to eliminate people who judge science by television standards; prosecutors are introducing a “negative evidence” witness to explain why types of evidence are not found at the scene; and there is a lot of time spent explaining probability – despite getting 100% certain matches from a micro-spot of blood on CSI, this is rarely the case in real life.
A secret fan of CSI myself, I particularly like the wonderful machine which can identify a sample of anything at all (mud from the far west side of New York, clay from Ireland, sand from Sweden….). You just put in your sample, press a button and hey presto! A match is found. This, unfortunately, is also pure fiction. Something else some jury members are surprised by.
Criminals also watch TV and there has been evidence of more glove wearing, more bleaching and less envelope licking at crime scenes around the USA.
But jurors are questioning more, which can never be a bad thing. And hopefully the judges and lawyers are up to the job of answering their concerns. Let’s just hope they themselves do not rely on the TV for their knowledge of forensic science.
Esther Crooks
Research by Evan Durnal of the University of Central Missouri’s Criminal Justice Department. The conclusions have just been published in Forensic Science International.
Detta är ett bidrag till Kunskapsbloggens bloggutmaning att tipsa om tre kunskapsspridande filmer, teve-serier eller Youtube-klipp. Tanken är att samla alla tips till en ”visuell kunskapsbank”.
Det blev svårt att välja, för det dök upp så många olika saker i huvudet. Men med hjälp av mina kolleger har jag valt ut följande tre tips, inriktade på olika åldersgrupper och med ganska olika målsättningar:
1. Eva Funcks olika funkar- och superkollprogram i SVT Barnkanalen – för att de på ett påhittigt och spänstigt sätt visualiserar och sprider både kunskap och kunskapsglädje till barn, om allt från myggbett till Kungen.
2. Teknikdelegationens Youtube-filmer i kampanjen Den breda linjen – för att de sprider kunskap om vad NV-programmet innebär, i syfte att öka antalet nior som väljer NV (och teknik) i sitt gymnasieval.
3. Tv-serien klass 9A – för att den sprider kunskap om vikten av bra och engagerade lärare i skolan.
Som en bonus skulle jag vilja tipsa om det här Youtubeklippet som visar experiment med majsstärkelse - för att det bara är så helt knasigt coolt!
/Karin Hermansson
Tomorrow there will be a general election in the UK. Science, perhaps not surprisingly, is not making the headlines in these turbulent economic times.
But nevertheless, in many ways there is much to be optimistic about. This election is the first time all the parties have included science funding in their manifesto. There have been debates between important scientists and politicians in prestigious places. I was pleased to find that all the science spokesmen for the three main parties were educated in science to at least degree level.
The media have covered science fairly extensively too, all things considered. Notably the Guardian newspaper has run an excellent series about science policy in the election featuring interviews with all the parties standing at the election.
I say all parties, but one is notably missing. For we are seeing for the first time a candidate from the latest political party, The Science Party.
Dr Michael Brooks leader of the science party is standing against local MP for Bosworth David Tredinnick after a series of outrageously anti-science incidents. Mr Tredinnick has recently been opposing the government’s report into the inefficacy of homeopathy; Mr Tredinnick was also found to have spent hundreds of pounds of MPs expenses on astrology software; and in a debate last week accused scientists of being “racially prejudiced” if they questioned the efficacy of Chinese and Indian healthcare systems that use homeopathy and astrology and take into account the phases of the moon.
This would be alarming enough from one MP but in addition, 70 MPs have signed Mr Tredinnick’s motion to have the report into homeopathy ignored.
To quote Dr Brooks,
It’s a sign that many MPs do not take science seriously enough”.
“David Tredinnick is the thick end of the wedge, but there are plenty of MPs who dismiss scientific results,” Brooks says. “When you are making decisions about what kind of healthcare our country can offer its people, that is potentially disastrous.”
Hooray for the science party! Today Bosworth. Tomorrow the world.
Esther Crooks
