Science and the Flight Ban: how did we do?
The flight ban is lifted, regulations have been reviewed. The question is, how did science come out of this crisis?
I am afraid to say, not very well. At least not in Public Relations terms. Watching a popular satirical comedy show on TV (Have I got News for You) the other night I was distraught to hear the events interpreted as follows:
- Scientists decide ash is too dangerous for planes to fly through. All flights are grounded.
- Airline companies not pleased and start putting pressure on government to lift ban.
- Government puts pressure on scientists.
- Science changes its conclusions under political/commercial pressure.
- Ban is lifted.
Of course this is not what happened. The airline companies were not pleased and therefore carried out 96 hours of test flights. They worked with the plane manufacturers and the CAA (Civil Aviation Authority) to determine what exactly a safe level of ash in the atmosphere is and set new tolerance limits (the original limit was zero).
However this more complicated and less adversarial story was perhaps not as newsworthy.
Or perhaps the CAA just needs a better PR person.
Some links:
A report on the crisis by the Guardian newspaper
Volcanic Ash Cloud restrictions embarrassing – from the Telegraph newspaper
“The Truth behind the opening of the skies” by the CAA
Esther Crooks
Samtala om livet med en filosof?
Skulle du kunna tänka dig att gå till en filosof för att prata om dina personliga problem?
Den frågan ställdes i söndagens Filosofiska rummet i P1. Utgångspunkten var ett samtal om filosofi i praktiken, i vården. Kan filosofer hjälpa till i de beslut som vårdpersonal har att fatta? Bör filosofer vara med även i samtal med patienter och/eller anhöriga? Vilket ansvar kan och bör de i så fall ta?
I måndags kom Socialstyrelsen med sitt förtydligande om att avbryta livsuppehållande vård om patienten själv vill. Frågor om läkarens ansvar och en döende människas rätt i livets slutskede aktualiserades när en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus greps misstänkt för dråp, och när en totalförlamad kvinna begärde att få avsluta den respiratorbehandling som håller henne vid liv.
Mer eller mindre aktiv dödshjälp och smärtlindring i livets slutskede väcker mängder av etiska frågor, och debatten lär fortsätta. Hur många utanför de etiska råden tänker på att filosofer har något att bidra med i den diskussionen, eller att filosofi över huvud taget kan ha med vård att göra?
När vi i våra undersökningar har frågat allmänheten hur viktigt det är att satsa statliga medel på forskning inom filosofi svarar bara en av fem att det är mycket eller ganska viktigt – att jämföra exempelvis med de nio av tio som anser miljöforskning lika viktig. Nästan lika många har ingen uppfattning (17 procent). Knappt två av fem menar att filosofi är vetenskapligt ämne, och även i den frågan är det många som inte vet.
Vår hypotes är att de låga siffrorna beror på att många inte riktigt vet vad ämnet i fråga egentligen handlar om. Filosofi – vad är det? Någon som filosoferar över något? Det låter ju ganska oviktigt och inte helt seriöst, eller…? Men om vi hade formulerat frågan i den här stilen: ”hur viktigt anser du att det är att satsa på forskning om etiska frågor kring dödshjälp och vård i livets slutskede?”
Tror ni som jag att svaren sett annorlunda ut då?
Om det är så är förstås nästa fråga: varför vet så många inte vad filosofi är eller vad filosofer gör? Vems ansvar är det att ändra på kunskapsbristen? Kan någon annan än de själva berätta om och visa vad deras kunskap kan användas till – att den kanske inte är så ”omotiverad”…?
Vad tycker du?
/Karin Hermansson
Där vulkaner twittrar och inte så många kommer till mattemontern
Jag är tillbaka från två dagars besök i Göteborg, där SOM-institutet höll seminarium om årets SOM-undersökning. Stödet för monarkin minskar, var den vältajmade nyhet som de flesta media snabbt snappade upp från årets undersökning.
Själv var jag mer intresserad av resonemangen kring vad som ligger bakom förtroende för samhällsinstitutioner och intresse för kulturaktiviteter. Lite skojigt var det också att få reda på att både vulkanen (twitter.com/eyjafjalla) och askmolnet (twitter.com/theashcloud) twittrar. Detta föranledde medieforskaren Annika Bergström att avsluta sin presentation med påpekan att ”den som gör ett politiskt utspel på internet gör det i en värld där vulkaner twittrar”.
Under tiden var Vetenskapsfestivalen i full gång runtom i stan, så efter att ha avnjutit SOMs alla siffror roade jag mig bland Universeums hajar och utställningar under ”Science Night”. Karin Bojs skriver också om Vetenskapsfestivalen och Universeum på DNs nystartade vetenskapsblogg.
Jag hade sedan det stora nöjet att få hälsa på i festivalens Experimentverkstad. Den är en del av Skolprogrammet som pågår under två veckor (programmet för allmänheten är bara öppet denna vecka). I verkstaden sjöd det av liv. Sju mellanstadieklasser (4-6) gav sig i kast med reaktiontester, energicyklar, camera obscura, spaghettibyggen, mm.
- Det är jätteroligt, och nu är det ganska lugnt. Du skulle varit här i förmiddags när vi hade 18 stycken 0-3-klasser! sa en av studenterna som arbetar som värd vid de olika stationerna. Han pluggar annars till socionom men stod nu vid en station som handlade om rymden. Hur går det då, att guida i ett helt annat ämne, undrade jag. Ja, men det går bra! Man får lära sig! Studenterna som tar jobb på festivalen får utbildning på stationerna och en skriftlig handledning att ta till om minnet tryter eller frågorna blir svåra.
- Jo, det är kul, men det är lite tråkigt att det inte kommer så många när det handlar om matte, sa en tjej som själv pluggade matematik och var värd för en station där det gällde att lista ut hur man skulle ta sig igenom ”labyrinter” på golvet. Man borde nog egentligen ha en tävling, för när jag säger att jag slår vad om att du inte löser den där – då blir de intresserade och ska bara tävla!
- Ja men då försöker vi ordna en tävling. Vi har ju flera dagar kvar, svarade genast Sofia Lindberg, som ansvarar för Experimentverkstaden och gick med mig under en del av rundvandringen.
Jag hoppas att de kom på något bra upplägg och att det hjälpte till att dra in barnen/ungdomarna i mattemontern. Att locka fram tävlingsinstinkten kanske är ett bra sätt att övervinna den rädsla många har för matte?
I en del av den stora maskinhallen som inrymde verkstaden löpte ett stort grått skynke som en lite mystisk ”vägg”. Där bakom sitter ”en riktig forskare” och forskar, avslöjade Sofia! Jag undrar om han uppskattade närheten till omvärlden just där och då…?
Slutligen gick jag runt en stund i Nordstan, Göteborgs shoppinggalleria. På en scen stod Chalmersprofessorn Christian Ekberg och berättade att radioaktiv strålning inte är så farlig som vi tror. I ett hörn satt ett gäng ungdomar under en lampa som öppnade eller slöt sig beroende på energiförbrukningen och lyssnade på en presentation om smarta prylar. Och några steg längre bort drog jag efter andan vid anblicken av Mattias Klums foton från Borneo.
Utanför hade det vid det laget börjat falla en snöblandad nederbörd i en iskall vind. Men innan dess hade jag hunnit konstatera, liksom Karin Bojs på sin blogg, att våren kommit lite längre i Göteborg än här hemma i Stockholm.
/Karin Hermansson
Global Challenges, Global differences…?
The InterAcademy Panel on International Issues (IAP), essentially a network of science academies around the world, met in January at the Royal Society in London to discuss how best to work with governments to tackle global problems. No small task, I am sure you agree,
New Scientists magazine also took advantage of all these scientific leaders being in one place at the same time to ask the 70 members from 62 academies a few questions. The results of this survey were published last week.
The survey short and asked the members to rate their confidence in world governments to tackle climate change through research, their view of the trust and understanding of people in their respective countries regarding science and scientists, and an open question asking them to list three issues that concern them most when looking ahead to 2020, both nationally and globally.
New Scientist gave the results (which themselves were not too surprising) an interesting perspective by comparing results from richer and poorer nations. There were a few interesting results – members from higher income nations were less optimistic about the chances of science solving the problem of climate change. They also had less confidence in how much the people in their countries trust scientists. Globally, climate change was named as the greatest challenge facing the world. There were some differences; a few more scientists from poorer nations cited water supply; a few more in richer countries the fight against terrorism.
It’s difficult to draw any meaningful conclusions from this short survey and this small cross section of scientists. But it is a good way to focus on the global challenges we face, and to think about different perspectives around the world.
Martin Rees, president of the Royal Society has written an editorial on the survey, highlighting global challenges and potential priority differences. But he finsihes by saying that dialogue is the answer, writing “…first of all we must enhance our dialogue with politicians and the wider world, and ensure that we sustain the public’s trust.”
Esther Crooks
Communication classes from Hollywood
I have just been reading about a rather dramatic method of helping scientists communicate.
Alan Alda, the Hollywood actor best known for his roles in MASH and the West Wing is giving scientists improvisation lessons.
At the Centre for Communicating Science at Stony Brook University, New York., Mr Alda has been helping graduate science students improve their communication skills through theatrical games and improvisation methods. The aim is not to run them into actors but to help them speak more openly and freely with the public. One student said that the course had made her “focus more on who I’m talking to and less on what I’m talking about…… and it becomes easier for them to follow my explanation and become excited by it”.
Read more and watch the man in action here.
Esther Crooks
Ord är fantastiska. Och knepiga. Och ibland bedrägliga.
SarahC. Kavassalis, University of Toronto, skriver på sin blogg The Language of Bad physics om hur ordet teori missuppfattas och missbrukas.
”Teori” i vetenskapliga sammanhang är inte det samma som det vardagliga ordet ”teori” – dvs. det som används synonymt med gissning: ”polisen har en teori om mordmotivet”, eller ”jag har en egen teori om varför…”
I den vetenskapliga vokabulären kallas ett sådant antagande för en hypotes - och en sådan är till för att förkasta eller bekräfta.
En teori, däremot, är en vedertagen förklaring till observationer – och den accepteras som teori först när den klarat många vetenskapliga tester och hypotesprövningar:
A theory in its technical usage is something that is more or less verified or an established explanation accounting for known facts or observations, like the theory of relativity or how evolutionary biology is a theory. In modern science the term “theory”, or “scientific theory” refers to a given explanation, consistent with the scientific method, of empirical observation.
Varför ska man bry sig om det här? Jo, eftersom det finns två betydelser av ordet teori, kan den som vill underminera vetenskapens trovärdighet utnyttja begreppsförvirringen för att få vetenskapliga teorier att framstå som spekulativa och osäkra:
“we shouldn’t teach evolution in schools because ‘evolution is just a theory’”
I matematiken har de fått till det bättre, tycker Kavassalis. Där används i stället ordet teorem, som inte på samma sätt kan missuppfattas och missbrukas.
Samtidigt (tänker jag) är teorem förmodligen ett för en icke-matematiker ganska obegripligt ord.
Vems fel är det då att ordet teori missbrukas?
While it’s easy to blame “non-scientists” for choosing definitions to meet their needs, it’s not entirely their fault, skriver Kavassalis. Forskare gör sig nämligen också skyldiga till att använda ordet ”teori” på fel sätt genom att hävda att deras egen modell är bättre än någon annans – för att den ”bara” är en teori. Kavassalis konstaterar:
By scientists engaging in these “my theory is more of a theory than your theory” games, we allow room for Intelligent Designers to use the same tactics.
En uppmaning till forskarsamhället att tänka över hur de själva uttrycker sig, alltså!
Själv har jag den senaste tiden, efter att under kort tid ha bevistat flera paneldebatter om forsknings- och utbildningspolitik, grubblat på en annan slags ord som jag är rädd kan försvåra kommunikation mellan forskare och det omgivande samhället, nämligen alla dessa etiketter som sätts på forskning.
I en av debatterna ställdes excellent forskning mot vardagsforskning. Vad det sistnämnda är har jag fortfarande inte förstått, men den utförs väl av en hoper icke-excellenta medelmåttor, antar jag?
Ofta ställs annars behovsmotiverad forskning mot nyfikenhetsdriven forskning. Precis som om inte alla forskare är nyfikna?
Och sedan har vi förstås den där fria forskningen alla talar om. Var finns de där helt fria forskarna, undrar jag? Har de inga som helst mål eller krav som styr vad de gör? Om viss forskning är behovsmotiverad… är då den här fria forskningen kanske omotiverad…?
Jag skulle vilja slå ett slag för ”motsatsen” till fri forskning, nämligen fängslande forskning! För vilken forskning är inte fängslande…?
/Karin Hermansson
Vissa saker måste man bara leva med
Ett askmoln – inte ett terroristattentat – lamslår flygtrafiken i norra Europa. Det låter osannolikt men har faktiskt hänt. Reynir Bödvarsson, seismolog i Uppsala, får besvara frågor om hur länge det ska pågå och om askan är farlig att andas in. I radion i morse förklarades hur askan/lavapartiklarna bildas när vatten från glaciären träffar den heta lavan. Hur spännande som helst! Jag hoppas att landets lärare tar sig tid att förklara för alla skolbarn vad som händer. Själv ställde jag ut en vit tallrik i regnet i morse för att se om det kommer några lavapartiklar på den (Bödvarssons tips).
”Kan Sverige klara flygstoppet?”, frågade Aktuellts programledare igår. Tjaaa… vad har vi för val? undrar jag. Svenska myndigheter tror på snabb lösning, står det i DN idag. Men ingen kan veta hur länge utbrottet kommer att pågå, som Bödvarsson påpekar.
I ett radioreportage i morse hörde jag en fåordig bonde som bor nära vulkanen säga ”man får bara leva med det – det går inte att göra något åt”. I vintras hörde jag något liknande från en man någonstans i norra Norrland: ”Det är som det är med den, snön”.
Men att ”leva med det” är inte riktigt en livsfilosofi som präglar nutidsmänniskan. Tanken att någon naturens nyck skulle stoppa en resa, en leverans eller ett möte… Njae.
Det är förstås förfärligt om akuta sjuktransporter och organleveranser inte kan göras, men vi kan inte göra mycket åt vare sig snöoväder eller vulkanutbrott. Det går inte att som Bamse bära iväg ett stort klippblock och proppa igen vulkanen med det.
Det vi kan göra är att försöka hitta lösningar på de problem som uppstår och försöka undvika att bygga ett samhälle som är alltför sårbart. En sådan här situation är ett tillfälle för forskare – inte bara seismologer utan även t.ex. statsvetare och kommunikationsforskare – att sätta sig tillsammans med myndigheter och politiker och föra en dialog om vilka lärdomar som kan dras.
Fast de kanske måste föra dialogen i form av en webb-konferens, om de inte kan flyga till varandra!
PS Krisinformation.se samlar information från olika myndigheter om utvecklingen.
/Karin Hermansson
This weekend will mark the 40th anniversary of the Apollo 13 mission. Anniversaries are always good opportunities for attracting attention and so hopefully we will all be discussing the wonders of space exploration over coffee this weekend.
One natural question over the years has been, “But what if it hadn’t worked?” The long-standing theory that the capsule with the frozen bodies of the astronauts would have floated off into space as an everlasting monument to the space mission has now been shown to be untrue.
An article in the Times newspaper this weekend reports how a team of experts in Philadelphia have carried out computer simulations to show that in fact – much less dramatically – the spacecraft and the (dead) astronauts would have been pulled in into the earth’s atmosphere by the moons gravity and incinerated after only 5 weeks.
There is little doubt though that the rescue of the Apollo 13 is one of NASAs finest moments and something to be wondered at still. Perhaps Mr Obama may be regretting cutting the manned space programme as he watches the anniversary coverage. (Or maybe not, the man has some tough decisions to make!).
If, like me, you know most of what you know about Apollo 13 form the film (released 1995 and starring Tom Hanks if you missed it), you may be surprised to know that those immortal words, “Houston, we have a problem” were misquoted by Mr Hanks, and were in fact “Houston, we’ve had a problem”. Not quite the same somehow…
And incidentally there are some amazing photos on the NASA site of the current mission’s space walks.
Esther Crooks
Kan kunskap begränsa antibiotikaresistensen?
Det talas allt oftare om problemet med att bakterier blir resistenta mot antibiotika. Ett problem som kan bromsas om antibiotikaanvändningen begränsas – till exempel genom att det bara skrivs ut när det verkligen behövs.
I morse läste jag i DN* om en ny Eurobarometerundersökning som visar att europeer har dålig kunskap om antibiotika. Finnar, svenskar och danskar är i topp kunskapsmässigt. 73 procent av svenskarna svarar korrekt att antibiotika inte hjälper mot virus, jämfört med snittet i EU på 53 procent.
Vad spelar det för roll då, kan man undra? Ja, tydligen är det något vi svenskar gör som är bra, i alla fall, eftersom Sverige har den lägsta användningen av antibiotika i EU. Logiskt, kanske, att det är lättare att undvika onödig förskrivning om patienterna har tillräcklig kunskap för att förstå att förkylningen inte blir bättre av penicillin?
Det verkar inte vara ett klockrent samband, för både Finland och Danmark har klart högre användning än Sverige. I DN-artikeln tror professor Otto Cars, ordförande i Strama (Samverkan mot antibiotikaresistens), dock att folkhälsoupplysning i länder med låg kunskapsnivå skulle förbättra situationen – vid sidan om ett förbud mot antibiotikaförsäljning utan recept (vilket för en svensk känns närmast självklart).
Ekot i P1 rapporterar i dag att läkare funnit att det nog att korta ner antibiotikakuren och ändå få gott resultat, dvs. infektionen slås ut. I det aktuella fallet hade man halverat behandlingstiden! Ingen vet ännu säkert – såvitt jag kunde förstå – om kortare antibiotikakurer verkligen minskar resistensutvecklingen, men att kostnaderna skulle minska avsevärt råder det förstås inget tvivel om.
Sådana här studier är dock inte industrin intresserade av att lägga pengar på, eftersom kortare behandlingstider betyder mindre intäkter. Så studien är enligt Ekots rapportering gjord tack vare att Strama mobiliserat läkare som gjort studien utan ekonomisk ersättning!
När vi frågade allmänheten om de tror att forskning kan bidra till att bromsa utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier svarade 77 procent ja (se VA-barometern).
Men ett agerande från läkemedelsföretagen som i praktiken innebär att forskningen bromsas bidrar sannolikt inte till ökad trovärdighet och förtroende för forskning. Eller vad tror ni?
* DN-artikeln finns inte tillgänglig på dn.se, utan bara i papperstidningen, sid 11.
/Karin Hermansson
Science of Spring at the White House
Every year there is an Easter Egg roll at the White House. Last year I blogged about the president introducing a science stand at this event, and I wondered whether it had made a reappearance this year.
I am pleased to say it did. For the second year running, the AAAS came with a science activity. This year it was The Science of Spring section where children could dissect, study and plant seeds. There was a kite making activity by the Lawrence Hall of Science and a couple of celebrity chefs talked about healthy food and cooking.
So good for you Mr Obama! It is great to see science taking a central role in a cultural event, alongside other activities including yoga, a smoothie bar, cooking, bee-keeping demonstrations, and egg-dying stations. And all on your front lawn! Maybe you can have a word with the other world leaders when you have a moment…..
Click here for the AAAS press release
Esther
