Förvillelse och folkbildning 2009
I dessa årets sista skälvande dagar, då årskrönikor och tillbakablickar står som spön i backen, har Föreningen Vetenskap och Folkbildning utsett den som de menar har spridit mest ovetenskapligheter omkring sig under 2009.
Utmärkelsen årets förvillare ges till den person ”som i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat.”
För 2009 går priset till läkaren Annika Dahlqvist, i kvällspressen känd som ”fettdoktorn”, för att ”hon under året uttalat sig på ett särskilt ovederhäftigt sätt om kopplingen mellan kost och sjukdom. Hon har varnat för vaccination mot svininfluensa och i stället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd. Om hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer.”
Dahlqvist har förespråkat en fettrik, kolhydratsnål diet, och hävdat att den inte bara motverkar övervikt utan även t.ex. skyddar mot cancer. Enligt såväl Aftonbladet som sin egen blogg är hon förkrossad över utmärkelsen och menar att hon feltolkats. Men hon verkar i artikelns avslutningskommentar bekräfta att hon litar mer till sin egen känsla än vetenskapen: ”många av mina råd är baserade på resultat som jag sett på min egen kropp och vittnesmål från tusentals andra personer.”
Hon utvecklar det resonemanget på sin blogg.
Föreningen utdelar dock också ett betydligt mer smickrande pris – årets folkbildare. Det ges till den ”som i Sverige under året bidragit till det mödosamma och långsiktiga arbetet med att göra vetenskapens metoder och resultat kända för en större allmänhet.”
Denna utmärkelse går 2009 till Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zoologisk ekologi, för ”hans entusiasmerande och pedagogiska böcker om evolutionen och hans många populärvetenskapliga föredrag, särskilt under det dubbla Darwin-jubileet 2009. Staffan Ulfstrand medverkar flitigt i naturprogram, frågespalter och debatter om biologi och beteenden. Han har även vid ett flertal tillfällen på ett pedagogiskt sätt förklarat evolutionen när den utsatts för vantolkningar och missförstånd.”
En förebild för andra forskare när det gäller kommunikation med omvärlden! Exempel på andra sådana goda forskarförebilder, som tilldelats priset tidigare år, är Marie Rådbo, Nils Uddenberg och Hans Rosling.
De fullständiga motiveringarna, liksom tidigare års pristagare, finns på föreningens hemsida och i pressmeddelandet.
Med detta önskar jag er ett gott nytt kunskapsår!
EU-kommissionen har nyligen publicerat en rapport, Challenging Futures of Science in Society – Emerging Trends and cutting-edge issues, framtagen av en expertgrupp som kallas MASIS (=Monitoring Activities of Science in Society in Europe).
För den som inte får någon smaskig juldeckare av Tomten, kan denna vara bra läsning under helgerna. Jag ska ge en kort resumé av de delar som jag tyckte var mest intressanta:
Expertgruppens uppgift har varit att undersöka vetenskapens roll i samhället, analysera trender och och ge rekommendationer inför nästa ramprogram. Vilka är de främsta utmaningarna i framtiden?
När jag först läste Executive Summary förstod jag inte mycket. Till exempel fick de här meningarna mig att lägga pannan i förbryllade veck:
“Institutions and practices of science become more and more re-contextualised in society. This is an ongoing process, with overlapping partial transformations, and it is not without contestation.”
Efter att ha läst hela rapporten förstod jag mer, exempelvis att just den förändring de pekar på i citatet ovan är central för hela resonemanget i rapporten. Fri tolkning av ovanstående: ”Vetenskapens och universitetens roll i samhället omdefinieras. Förändringsprocessen består av många delvis överlappande förändringar, och den innebär en del svårigheter.”
Ett kapitel ägnas åt att diskutera just vetenskapens roll, eller dess ”plats”, i samhället. Frågan får dock inget svar, utan gruppen konstaterar att debatten bör hållas öppen och att experiment som testar spänningar mellan aktörer, såväl som andra utmaningar, bör välkomnas.
Vidare diskuteras vetenskapens ”stakeholders”: skolor och universitet, nationer och dess regering/riksdag, företag, media och kulturella institutioner, samt vad de kallar ”tredje sektorn”, en paraplyterm för olika intressegrupper.
Det växande antalet intressenter, samt att mönster och koalitioner förändras är viktigt och utgör en stor utmaning, menar MASIS-gruppen.
När rapporten så kommer till ämnet forskningskommunikation påpekas följdriktigt att det finns både en ”multiplicity of publics” och många olika ”sändare”, dvs. kommunikatörer som talar utifrån olika sammanhang.
En utmaning, menar gruppen, är att många forskare, policymakare och journalister sitter fast i ”the deficit model”. Det är en modell som utgår från att forskningskommunikation enbart handlar om ”public understanding of science”, dvs. allmänheten är okunnig och forskarna måste undervisa den om vetenskap och ny teknik.
MASIS-gruppen framhåller att:
Lösningen är således inte att producera mer information utan att tillgängliggöra den i former som möjliggör dialog.
Med detta visdomsord vill jag önska er en riktigt GOD JUL!
Ny expertgrupp ska hantera fuskande forskare
I veckan såg jag på Vetenskapsrådets (VR) hemsida att det nu har bestämts att en ny expertgrupp som ska utreda anmälningar om ”oredlighet i forskning”, dvs fusk, tillsätts vid årsskiftet. En kort artikel finns i Tentakel.
Tidigare har VR haft en expertgrupp för att handha sådana ärenden, men nu läggs den ner och ersätts med en ny. Det fanns med redan i forskningsproppen att förändringen skulle ske, men realiserandet har dragit ut på tiden.
Lycka till! Att hantera fusk på ett korrekt sätt är en förutsättning för omvärldens förtroende.
Open Access är inte för allmänhetens skull
Som jag nämnt tidigare här på bloggen har Vetenskapsrådet tagit beslut om att kräva att den forskning de finansierar ska publiceras i s.k. Open Access-tidskrifter. Jag framförde då att jag tror att Open Access i och för sig är positivt på många sätt, men att artiklarna inte är skrivna så att den som inte själv är forskare (eller ovanligt insatt) förstår. Vi väntar fortfarande på att det kommer krav på kommunikation anpassad för allmänheten.
I det senaste numret av Tentakel ifrågasätter i en debattartikel Christina Moberg, professor i organisk kemi, också värdet av Open Access för en bredare allmänhet. Hon skriver:
Vetenskaplig litteratur är dock skriven för specialister och måste så vara eftersom den beskriver vetenskapens frontlinjer; innehållet är vanligen knappast tillgängligt för lekmannen. Populariserad, vetenskapligt korrekt, litteratur tjänar bättre än originalartiklar syftet att sprida vetenskapliga resultat – här behövs större satsningar och medverkan av aktiva forskare.
Jag instämmer, men vill tillägga att populärvetenskaplig litteratur också bara når en del av allmänheten. Det behövs långt mycket fler metoder att kommunicera på – framför allt sådana som öppnar för dialog, alltså tvåvägskommunikation. Det gör inte litteratur, hur bra den än är.
Vidare pekar Moberg på att det kan finnas en risk att Open Access medför en kvalitetsförsämring av vetenskapliga publikationer. Hon skriver:
Tidskrifter med hög vetenskaplig kvalitet tar ut höga avgifter – inte förvånande eftersom rigorös granskning och professionell editering är dyrt – så de bästa forskarna drabbas hårdast. Och man frågar sig till vilken nytta.
När till slut Open Access-anhängarnas idéer om gratis tidskrifter genomförts och författarna står för alla kostnader må frestelsen bli stor att välja billigare alternativ och sämre kvalitetsgranskning – då ska ju universitetsforskarna också ta de kostnader industrin idag står för med sina prenumerationer.
Jag hoppas att det inte behöver bli riktigt så illa, för en sådan utveckling vore naturligtvis ingen betjänt av. Särskilt inte om det sker med den tveksamma förevändningen att Open Access är till för att den breda allmänheten ska få tillgång till forskningsresultat!
P.S. Läs gärna även kommentarerna till Mobergs artikel för att få en bild av debatten.
Forskares engagemang i mer eller mindre angelägen samhällsdebatt
Klimatmötet COP15 i Köpenhamn går nu in i sin slutfas och problemen tycks torna upp sig. Demonstranter har hållits kort och fler demonstrationer är på gång i dag.
Vi får rapporter i alla upptänkliga medier, men hur är det med forskarna? Några forskare på Chalmers och Göteborgs universitet bloggar i alla fall direkt från klimatmötet och ger sin bild av händelseutvecklingen.
Andra forskare debatterar på hemmaplan. KVA skriver i en debattartikel i DN i dag att det enda ansvarsfulla förhållningssättet är att agera kraftfullt mot den globala uppvärmningen. Vår kunskap om hur klimatet fungerar kommer aldrig att bli fullständig, påpekar de, men det får inte tas som intäkt för att förringa problemets allvar. Det funkar inte att bara sitta och vänta på mer kunskap, alltså. Artikeln baseras på ett uttalande från akademien om det vetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringar.
Energiförsörjningen är ju intimt förknippad till klimatfrågan. Energiutskottet vid Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, har hamnat i ordstrid med bland andra Tomas Kåberger, Energimyndigheten och Ola Alterå, statssekreterare på Näringsdepartementet, om den svenska utbyggnaden av vindkraft. Energiutskottet gjorde i höstas ett uttalande där de förde fram att målet för utbyggnaden är orealistiskt. Detta har hårt kritiserats av Kåberger m.fl. och även av en irländsk professor.
Professor Sven Kullander, ordförande i energiutskottet, försvarar KVAs linje och säger i SR att Vi är ju faktiskt inte ett gäng dumbommar som sitter här i akademin. I en debattartikel i dagens Ny Teknik uppmanar utskottet sina kritiker att expandera vindkraften, men att göra det med eftertanke.
VA arbetar som bekant aktivt för att forskarna måste engagera sig i dialog med omvärlden – allmänhet såväl som politiker och andra grupper i samhället (se tex ODE – Omvärldsdialog och Engagemang). I energi- och klimatfrågorna pågår en intensiv debatt just nu. Det är bra, även om det kan vara mycket svårt för den enskilde att veta vem man ska tro på. Förmodligen avgörs människors inställning därför av vem de har mest förtroende för (jämför mitt förra inlägg, om kärnavfallsfrågan).
En helt annan, men aktuell, fråga som engagerat åtminstone en forskare i Storbritannien är skillnaden mellan kvinnors och mäns julshoppande. I en artikel i Daily Telegraph står att läsa att beteendena är nedärvda från förhistorisk tid då männen planerade jakten och sedan gick ut, letade upp det byte de bestämt sig för att nedlägga, dödade det och tog hem det. Kvinnorna däremot spenderade massor av tid på att omsorgsfullt välja ut de finaste bären, frukterna eller vad de nu samlade. I artikeln får vi veta att Prof Kruger said his research was important because if men and women understood each other’s shopping strategies they could avoid arguments in the Christmas rush.
Vi brukar aldrig shoppa julklappar tillsammans, min man och jag. Kanske är det därför jag inte ens förstår problemet?
Forskare vid Göteborgs universitet har å sin sida givit sig in i julsamhällsdebatten genom att ifrågasätta Tomtens existens! Om han finns har han troligen både diabetes och högt blodtryck, och han kan absolut inte bo på Nordpolen – för där finns inget renbete.
Ibland tycker jag att tolkningen av samverkansuppgiftens innebörd verkar vara lite väl rymlig…
Brist på dialog i kärnfamiljen
Minnen från 1980 väcktes till liv när jag igår fick se sådana här, som jag trodde var för evigt ersatta av travestier som ”telefonjack – nej tack”:
Den som var på seminariet Vem talar sanning om kärnavfallet? , som igår arrangerades av Kärnavfallsrådet, kunde i alla fall få originalknappen av en av de organisationer som fanns representerade.
Kärnkraftsfrågan har ju verkat ganska avsomnad i Sverige efter folkomröstningen 1980. Men i klimatkrisens kölvatten kanske den vaknar till liv igen? Slutförvar av avfallet är ju en mycket stor och svår fråga, och det är egentligen konstigt att den inte uppmärksammas mer. Men, som det konstaterades på seminariet, den har förts ner på kommunal nivå – och därmed deltar inte rikspolitikerna i diskussionen. Kanske är det därför den inte syns mycket i media heller?
”Jag kände inte till Kärnavfallsrådet förut – och troligen gör inte majoriteten av Sveriges befolkning det heller”, inledde Orla Vigsø, docent vid Örebro universitet, presentationen av sin rapport Om argumentation i debatten kring slutförvaring. Analysen visar att debatten om slutförvaret av det svenska kärnavfallet präglas av en stark tudelning: Å ena sidan kärnkraftsindustrin, representerad av SKB, och å andra sidan miljörörelserna.
Det har, enligt Vigsø, utvecklats två olika ”språk”: man har helt olika syn på världen och vad som är viktigt. Det medför i sin tur att båda sidor anklagar varandra för att vara icke-rationella. Kärnavfallsfrågan är för kärnkraftsindustrin ett rent tekniskt problem som ska lösas, medan den för miljörörelsen är ett stort (kanske t.o.m. olösligt) miljöproblem som i sig själv är ett argument mot kärnkraft. Dessa två frågor går därför inte att lösgöra från varandra, sa Vigsø.
Avfallsfrågan är också extremt teknisk i sin karaktär. Vad måste man göra när det blir så tekniskt att man inte förstår? Jo, man måste lita på den som talar. Allt blir en fråga om förtroende! Och förtroendet påverkas i sin tur av vilken syn på vetenskap man har, och den skiljer mellan de två sidorna, menade Vigsø. Om förtroende talade Sverker Jagers, Göteborgs universitet, mer senare under dagen.
Tyvärr definieras ibland frågor som tekniska fastän de egentligen är politiska, något Vigsø tyckte var ett av de största problemen i hela debatten. Det gäller t.ex. vilka risknivåer som är ”rimliga” eller ”acceptabla”. Det är inte teknikexperternas sak att avgöra det, utan politikernas.
En annan intressant iakttagelse var att argumentationen riktats till de redan ”frälsta” i de egna leden snarare än att försöka få någon att byta ståndpunkt – något som tar sig uttryck i bl.a. tvärsäkerhet och brist på fördjupning av argumenten. I stället staplas olika argument utan logiska samband, och det lämnas åt åhöraren att länka samman dem. Men, skriver Vigsø:
… om inte kopplingen sker explicit måste det bero på att talaren anser att publiken själv är förmögen att skapa detta sammanhang. Men eftersom en väsentlig faktor bakom en sådan förmåga är en acceptans av grundläggande förhållanden (orsaksförhållanden, värderingar), innebär det även att man förutsätter en publik som redan delar ens grundsyn.
Naturligtvis höll inte de som analysen handlar om, de organisationer som sägs ingå i en s.k. ”kärnfamilj” inom vilken debatten förs, med Vigsø. De ansåg inte att det är låsta positioner, brist på dialog och att de inte försöker kommunicera med dem som är utanför den egna sfären. ”Vår hemsida är ju uppbyggd för att informera och övertyga”, som någon sa.
Jo… det må så vara… men tänk om problemet är att bara ”kärnfamiljens” egna medlemmar hittar dit?
Ny Tekniks nätupplaga har också en artikel om seminariet.
När verkligheten överträffar dikten
Nu är det snart dags för vetenskapens stora högtidsfest i Blå Hallen i Stockholms Stadshus. Pristagarna har anlänt, signerat stolar och hållit föreläsningar. Vetandets värld i P1 intervjuar den här veckan några av pristagarna – igår fysikpristagaren George Smith och idag kemipristagaren Ada Yonath. Samtidigt har klimattoppmötet i Köpenhamn dragit i gång under stor medie- och polisbevakning.
Inför dessa happenings verkar forskningen ha hamnat i skottlinjen. Eller är det bara ett lustigt sammanträffande?
Förra veckan tog Vetenskapsradion åter upp dels anklagelserna om att Nobelstiftelsen förra året lät sig bjudas på Kinaresa och dels stiftelsens nära sponsorssamarbete Honeywell, ett företag som är svartlistat hos etiska fonder pga. att deras verksamhet till stor del handlar om utveckling och tillverkning av vapen – även kärnvapen.
Samtidigt pågår förstås fortfarande svininfluensavaccineringen. Den värsta paniken och köandet verkar ha lagt sig, eller kanske har bara medierna tröttnat på att rapportera om det? Hur som helst fann man i SvD förra veckan i stället ett helt uppslag om att flera experter i WHOs rådgivande grupper på olika sätt har kontakter med, eller intressen i, läkemedelsbolag. För att göra det hela än mer spännande är deltagarna i pandemi-rådgivningskommittén hemliga.
Och så har vi ju ”Climategate” - den famösa mejlväxlingen mellan klimatforskare som flöt upp för bara ett par veckor sedan, lagom inför toppmötet i Köpenhamn. Nu har nog affären behandlats i snart sagt alla svenska nyhetsmedier. Vad är det egentligen som har hänt, vem bör klandras, vad betyder detta för slutsatserna i IPCCs rapporter, kan det påverka utgången av toppmötet, och i så fall hur? En del av frågorna lär väl får svar de närmaste dagarna, men från Saudiarabien har t.ex. uttalats att Climategate visar att människan inte orsakar klimatförändringar.
De har förstås allt att vinna på om så vore fallet… men att tänka så vore väl alltför konspirationsteoretiskt?
Om spridande av konspirationsteorier finns en del att läsa på bloggen Biology & Politics. Där erbjuds inte bara tankar om argumentationen kring klimatdebatten utan också insikten att forskare faktiskt är som folk är mest:
De raljerande mailen från University of East Anglia kommer möjligen som en överraskning för den som fortfarande tror på den förlegade myten att Forskare skulle vara Moraliskt mer Högtstående än Andra Yrkesgrupper. <..> Att vara briljant på det vetenskapliga området är absolut ingen garanti för att man är en trevlig person eller har gott politiskt omdöme.
På samma blogg finns i dag ett resonemang om spelet kring klimatförhandlingarna och naturvetarnas roll. ”Climategate”-affären är betydligt mer intressant ur vetenskapssociologisk och vetenskapspsykologisk synpunkt än ur naturvetenskaplig synpunkt skriver Erik Svensson, som är professor i Lund. Naturvetarna har blivit rebellerna som kämpar i underläge, menar han, och det är det är det bistra mötet med maktens krassa verklighet som har drivit på naturvetarnas radikalisering.
Vem behöver en ny deckare i julklapp när verkligheten erbjuder så mycket spänning?
Mikroskop, rymden och Einstein. Det är några av de vanligaste motiven på affischer som unga gjort för att locka besökare till vetenskapsfesten Researchers’ Night - eller ForskarFredag som den kallas i Sverige. Just nu pågår en webbomröstning om vilken affisch som är bäst. Affischerna är med i en tävling som anordnades runt om i Europa inför årets Researchers’ Night i september.
Varje land hade sin egen tävling, ofta uppdelad i flera ålderskategorier. De tre vinnande svenska bidragen finns utlagda på Researchers’ Nights röstningssida tillsammans med 85 andra affischer.
Tanken med tävlingen var att få fram en riktigt bra affisch för 2010 års Researchers’ Night. Efter att ha bläddrat igenom finalbidragen undrar jag dock om särskilt många av dem kan locka andra än de ”redan forskningsfrälsta”.
För några år sedan anordnade EU-kommissionen en liknande tävling i anslutning till Researchers’ Night. Då gällde det att rita en forskare. I Sverige omformulerade vi uppgiften till att rita dig själv som forskare i vuxen ålder. Runt 3 000 svenska bidrag kom in då, att jämföra med hundratalet i år.
Även den gången var motiv med rymden, mikroskop och förvirrade äldre män i vita rockar vanliga. Men barnen ritade också forskare som utvecklade flygande mattor, teleporteringsmaskiner, godare godis och andra innovationer. De allra flesta bilderna gav också en positiv bild av forskare och forskning.
Det här framkom i en analys av 800 av teckningarna som gjordes av pedagogikforskaren Lori Adams Chabay. I sin rapport konstaterade hon samtidigt att stereotyperna lever och kan spela en större roll än man kanske tror när det gäller ungas attityder till att bli forskare.
Det är just för att utmana sådana stereotypa föreställningar som ForskarFredag vill visa att forskare är vanliga människor med ovanligt spännande jobb. Men ska fler besökare lockas att möta forskare vid nästa års evenemang kan nog mer okonventionella motiv och perspektiv behövas.
Ta gärna en titt på bidragen och rösta! Omröstningen pågår till den 21 december 2009.
I dag är det första december. Äntligen dags för första luckan i julkalendern!
För den som tröttnat på vanliga tomte- eller chokladkalendrar, eller kanske vill hitta ett pedagogiskt alternativ för sina barn/elever, finns Lunds Tekniska Högskolas kemijulkalender. I luckorna finns ett experiment varje dag fram till jul, i form av Youtube-filmer.
Läs även pressmeddelandet, om eldsjälen Alexander Mirholm, biokemistudent, som lagt över 250 timmar på att göra kalendern!
Det handlar om att få så många som möjligt att inse att kemi, naturvetenskap och teknik kan vara superkul och jätteintressant. Att helt plötsligt förstå hur någonting verkligen fungerar ger en fantastisk känsla och det är den jag vill förmedla till så många som möjligt. Jag brukar säga ”det är kemi, inte magi”.
