Temperaturhöjning inför klimattoppmötet
I onsdags bevistade jag ett lunchseminarium med titeln Finns det plats för klimatskeptiker? i arrangemang av Studieförbundet Vuxenskolan och tankesmedjan FORES. I panelen satt Maggie Thauerskjöld Crusell (Stockholmsinitiativet och bloggen The Climate Scam), Olle Häggström (professor matematisk statistik, Chalmers, bloggar ibland på Uppsalainitiativet), Magnus Salo (red. Miljöaktuellt) och Jakop Dalunde (språkrör, Grön Ungdom, bloggar här).
Flera andra (t.ex. här, här och här) har redan kommenterat debatten och genom sina olika bilder av den demonstrerat hur olika förväntningar och utgångspunkter kan påverka upplevelsen av en och samma händelse. Intressant i sig.
Diskussionen kom mycket att handla om det som vissa kallar the ClimateGate. För den som inte känner till detta är det mejlkonversationer mellan klimatforskare på University of East Anglia som genom hackerintrång blivit offentliggjorda. Formuleringar och rå jargong i mejlen antyder bristande forskningsetik. Exakt vad korrespondensen egentligen avslöjar är fortfarande något oklart, åtminstone för mig, men Anders E på Uppsalainitiativet försöker reda ut vad som hänt här. Han avslutar sitt inlägg:
Huruvida det verkligen har förekommit några oegentligheter har redan blivit en bisak. Affären har fått genomslag i mainstreammedia och allmänhetens reaktion är förstås i linje med klimathotsförnekarnas agenda: Mer förvirring och tvivel.
Det mainstreammedia han hänvisar till är en artikel i Aftonbladet.
Hur man än vänder sig kommer den här affären dessvärre att skada förtroendet för forskningen som helhet. Att folk skriver dumma saker i mejl bör inte vara en överraskning för någon. Kanske är det inte så illa som det verkar, men då har larmandet om mejlen och konspirationsteorierna i värsta fall ändå både orsakat ytterligare förseningar i åtgärder för klimatet och skada för forskningsförtroendet i stort eftersom många lär minnas larmet men inte fortsättningen. Om det å andra sidan visar sig vara illa men inte hanteras och granskas på ett bra och öppet sätt kommer förtroendet förstås också att skadas.
Våra studier visar mycket tydligt att historier om forskningsfusk eller bristande forskningsetik påverkar människor och sitter kvar länge i minnet. Gillbergaffären (”nån som strimlade papper i Göteborg”) och ”koreanen som klonade” dyker till exempel fortfarande upp i öppna svar.
Det jag därför hoppas är att någon på ett seriöst sätt granskar och sedan öppet rapporterar vad som egentligen hänt och vad som eventuellt görs åt det. Samtidigt måste det göras väldigt klart för hackarna att deras tilltag - oavsett allt annat - faktiskt är olagligt.
(Vi har ju för övrigt just nu ett intressant parallellfall i Sverige: grisskandalen. Djurrättsalliansen har troligen gjort sig skyldiga till olaga intrång, men det som framkommit verkar förfärligt och måste förstås granskas och åtgärdas.)
Över huvud taget verkar volymen i klimatdebatten höjas i takt med att vi närmar oss Köpenhamnsmötet. Härom dagen kom en ny rapport, Köpenhamnsdiagnosen (se en svensk sammanfattning på Uppsalainitiativet). Den är avsedd för beslutsfattare, journalister och allmänhet, och ger en dyster bild av läget.
I går höll Stockholmsinitativet presskonferens där de presenterade ett öppet brev med krav på ändrad klimatpolitik och ”exitstrategier” som de tidigare på dagen överlämnat till statsminister Reinfeldt. Detta kom förstås på tal också på ovan nämnda lunchseminarium. Moderatorn Martin Ådahl undrade stillsamt om det egentligen finns så mycket att ”exita” ut ur. Är inte ett av problemen att det inte gjorts så stora politiska åtgärder ännu? Jag kan inte minnas att den frågan fick något riktigt svar.
Avslutningsvis något helt annat. Som helgläsning rekommenderar jag Ny Tekniks ”Efter Jobbet”-artikel om att Gud och Higgs partikel är på kollisionskurs i äntligen omstartade LHC!
Darwindag på Stockholms universitet
Jag har tillsammans med en hel massa gymnasister i Aula Magna på Stockholms universitet i dag lyssnat på tre föredrag om Darwin och evolutionen.
Gymnasisterna har inbjudits till denna dag för att fira Darwin, få lära sig mer om evolutionen och kanske också för att eventuellt lockas att börja plugga på SU så småningom.
Under förmiddagen har jag lyssnat på Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog på SU, Johan Ehrlén, botanikprofessor, SU, och Åsa Nilsonne, psykiater och professor i medicinsk psykologi på KI. Parallellt gick tre andra föredrag, av Niklas Janz, docent i ekologi, Birgitta Tullberg, professor i zoologi och Lars Werdelin, docent och intendent vid Naturhistoriska Riksmuseet.
Lindenfors talade om Darwin som person, hans upptäckter och vilka våndor han fick över det han kom på. Han visade också på ett mycket pedagogiskt sätt varför religiösa skapelseberättelser inte funkar som vetenskapliga teorier och lanserade papperskorgen som forskarens viktigaste verktyg: En teori måste kunna testas och kasseras om vi får ny kunskap som fäller den. Men en helig skrift får man inte kasta!
Ehrlén berättade om växternas evolutionära anpassning och deras dilemma att å ena sidan vara synliga för att bli pollinerade och å andra sidan undvika att ätas upp.
Nilsonne berättade om sjukdomar och hur vi successivt genom allt mer kunskap och forskning har förstått mer och mer om varför vi får dem. Och hur detta genom att ha ett evolutionärt perspektiv blir helt begripligt!
Efter föredragen vidtog panelsamtal med de sex forskarna. Med programmet hade de deltagande skolorna fått tips på frågor att diskutera före eller efter dagen. En av dem är ”Det kommer nya forskningsresultat hela tiden. Varför ska vi lita på vetenskapen?” Den frågan tog Hanna Zetterberg Struwe, som modererade samtalet, upp och ställde som första fråga till forskarpanelen.
Det handlar om att inse att vetenskapen utvecklas hela tiden men att vi måste använda den för tillfället bästa möjliga tillgängliga kunskapen, menade Lindenfors. Tullberg å sin sida höjde ett varnande finger för att journalisterna sätter rubrikerna och att det är viktigt att tänka kritiskt och försöka se efter vad forskarna egentligen sagt.
En spännande fråga som kom från eleverna i publiken handlade om ifall och i så fall hur människan kommer att förändras i och med klimatförändringen. Kommer vi att utvecklas till vattendjur när isarna smälter? Werdelin berättade att vi nu tack vare kartläggningen av det mänskliga genomet vet att människan idag utvecklas snabbare än någonsin pga alla förändringar vi själva gör av vår miljö genom gifter, hormonpreparat, mm.
Också frågor om genmodifiering och huruvida vi främjar ”dåliga gener” genom att rädda svårt sjuka till livet. Åsa Nilsonne värjde sig för uttrycket ”dåliga gener” och utbrast Vi ska inte vara så rädda för gener! De är som mikrofoner – lyssnar på omgivningen!
En mycket intressant dag. Jag hoppas att den stimulerar till spännande diskussioner i och utanför klassrummen efteråt!
På vår årskonferens VA-dagen för en vecka sedan blev det livliga diskussioner om sambanden mellan människors syn på kunskap och deras tro, värderingar och bakgrund.
Utgångspunkten var VAs nya studie om just detta. ”Religiösa tvivlar på vetenskap” satte vi som rubrik på pressmeddelandet som sammanfattar de viktigaste resultaten i studien. Huruvida rubriken stämmer och vad det i så fall beror på, gick åsikterna rejält isär om. Samtalet mellan författaren Lena Andersson, ordföranden i Sveriges muslimska råd Helena Benaouda och professorerna Carl Reinhold Bråkenhielm, Ulf Danielsson och Sverker Sörlin finns nu tillgängligt på SVT Play liksom presentationen av den nya studien som VAs utvecklingschef Karin Hermansson gjorde tillsammans med Arne Modig på Novus Opinion.
VA-dagen tog också upp forskares omvärldsdialog och samspelet mellan vetenskap och allmänhet. Båda parter borde ta ett kliv närmare mitten, sade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz bland annat i sitt anförande. Han diskuterade sedan hur samverkan kan komma högre upp på dagordningen tillsammans med folkhögskollärare Gustav Fridolin och rektorerna Harriet Wallberg-Henriksson, Karolinska Institutet och Kåre Bremer, Stockholms universitet. Bremer, som själv samverkar med omvärlden genom sin blogg, undrade varför det är så mycket tjat på forskarna och tyckte att mer resurser borde läggas på att få allmänheten intresserad…
VA-dagsdelen om samverkan finns också tillgänglig på SVT Play. Självklart finns dagen även dokumenterad i referatform - av Vetenskapsnytt-bloggaren Malin Sandström.
Helt kort kommer här ett lästips och ett hörtips.
Lästipset är dagens inlägg på Stjärnstoft och kugghjul. Åka refererar där en läsvärd intervju i GP med astronomen Carina Persson, som illustrerar det vi försöker förmedla, till exempel på ForskarFredag:
Forskare är vanliga människor med ovanligt spännande jobb!
Vetandets värld i P1 i dag är mitt hörtips, som går lite på samma tema. Där intervjuas 85-årige Torsten Wiesel, svensk forskare och nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1981. Han berättar om sig själv och sin forskning och varför han tyckte det var skönt att det dröjde ett tag innan han fick Nobelpriset…
Mindre trevliga tecken på att forskare också är människor är när de gör sådant man inte får göra. Som professorn på Karlstads universitet som vi läst om i dag. Varför, undrar man, varför…?
Kan samhällsdebatt vara av ondo?
Kan det finnas lägen då det inte är bra att föra en öppen dialog om en fråga? Finns det ämnen som är så svåra för allmänheten, att det är bättre att låta bli att förklara och föra ett offentligt samtal om dem? Det diskuterades i P1-morgon tisdag för en vecka sedan. Det var en mycket intressant diskussion som jag plötsligt kom att tänka på efter att nu under morgonen ha tagit del av en del av nyhetsfloden inför det omtalade Köpenhamnsmötet, t.ex. den senaste veckans debattartikelserie om klimatfrågan på Svenska Dagbladets Brännpunkt.
I P1-morgondebatten menade den tyske forskaren, tillika experten i FNs klimatpanel, Mojib Latif att det är för många okunniga människor som uttalar sig i klimatfrågan, och att de borde stoppas på något sätt. Han menade att klimatet är så komplicerat att det inte går att begripa för människor som inte har gedigna kunskaper. Därför kan det bli problem att få allmänheten att fortsätta jobba för klimatåtgärder, särskilt i perioder då vi befinner oss i en tillfällig nedgång i den globala temperaturen – vilket är fallet just nu. Risken är att folk tror att faran är över fastän den inte är det. Latif förklarar sin skepsis mot att tala om vetenskap med allmänheten:
”The question is whether you can discuss hard core science in the public or not. I’ll give you an example: Einstein’s relativity, ok… Can you discuss this in the public? I don’t think so.”
Med i programmet var också den svenske professorn Björn-Ola Linnér, Linköpings universitet. Han menade att det trots allt är bättre att föra en öppen dialog, diskutera, bemöta och informera så mycket som möjligt. Han trodde att vi knappast får bättre uppslutning kring klimatåtgärder om folk inte alls förstår bakgrunden. Att det förekommer inlägg som vi tycker är missvisande eller till och med farliga är ett pris vi får ta, menade Linnér. Alternativet till en öppen debatt vore någon typ av expertstyre.
Jag är förstås en varm anhängare av Linnérs linje, inte bara i klimatfrågan, även om jag förstår att många forskare kan bli frustrerade. Det är nog lätt att känna t.ex. ”jag har redan dragit allt det här tusen gånger förut”, ”folk missförstår ändå vad jag säger” eller ”jag skulle göra bättre nytta i labbet i stället för att ödsla min tid på detta…”
Men den där öppna dialogen handlar ju inte bara om Kalle och Bettan nere på stan, utan också om Fredrik, Mona och Maud. Våra beslutsfattare har ungefär lika sällan som ”den breda allmänheten” en utbildningsbakgrund med naturvetenskap på högskolenivå. Likväl måste en diskussion på politisk nivå föras – baserad på bästa möjliga tillgängliga kunskap – för att väl avvägda beslut ska kunna fattas. Och för att de politiska besluten ska kunna tas och fungera måste väljarna – dvs. den breda allmänheten - involveras och få del av samma kunskap.
Forskarsamhället besitter den kunskapen, och därför måste de delta i dialogen. Alternativen känns helt orimliga.
Troende tvivlar på vetenskapen
I dag är det VA-dagen, så kanske ser jag några av er läsare där. Ni andra kommer att kunna ta del av dokumentation i efterhand på vår webb.
Temat för dagen är Vetenskap att tro på? och vi presenterar under dagen en rykande färsk rapport med samma titel. Den visar bland annat att troende hyser lägre förtroende för forskning och forskare än icke-troende. De troende tycker också oftare än icke-troende att de tänker bättre själva. Ta del av rapporten här!
Studien omfattar inte bara frågor om religion, utan också värderingar, social och kulturell bakgrund. Rapporten redovisar det första steget i projektet, som kommer att gå vidare med att kika närmare på vilka samband som finns mellan politiska värderingar /politiskt engagemang och kunskapssyn.
Reflektioner? Tankar? Tips och idéer? Välkomna att kommentera!
I morse möttes jag av följande löpsedel:
För en vecka sedan såg kvällstidningarnas framsidor ut så här:
Två av tre tycker att det publiceras för många larmrapporter, enligt årets VA-barometer.
Övriga kommentarer överflödiga…?
För stort förtroende för forskare?
I VAs undersökningar mäter vi bl.a. förtroende för forskare och forskning. Högt förtroende tolkar vi som positivt och vi varnar både forskarna och övriga samhället för konsekvenser av förtroendenedgångar.
Men är ett högt förtroende och tillit alltid av godo? Kan det bli för mycket?
Igår kväll tittade jag på Vetenskapens värld i SVT2. Det hade temat Ditt våldsamma jag, och var en BBC-film där det bland annat gjordes en upprepning av Milgrams berömda lydnadsexperiment från 1963. Detta går ut på att en försöksperson får i uppdrag att ställa frågor till en annan försöksperson, som sitter fastspänd i rummet intill och kommunicerar via ett högtalarsystem, och vid fel svar bestraffa denne genom allt kraftigare och mer smärtsamma elchocker. Sista steget är 450 volt - dvs. mer än dubbelt så mycket som i eluttaget och fullt tillräckligt för att döda.
Vad den frågande och bestraffande försökspersonen inte vet är att den svarande är ”skådespelare” och i verkligheten inte får några stötar. Forskaren, en äldre man i vit rock (typisk professor?), som leder experimentet uppmanar när försökspersonen tvekar att han/hon ska fortsätta eftersom det är viktigt för experimentet. ”Det här är ett experiment” säger han bara allvarligt och ser ut som om han är strängt upptagen med att läsa i sina papper.
I Milgrams ursprungliga försök fortsätter över 60 procent av försökspersonerna hela vägen upp till maximal spänning. I det experiment som visades igår fortsatte 9 av 12, dvs 75 procent. Allt under det att den svarande skrek av smärta och om och om igen bad att få komma ut. Till slut blir det tyst, som om han tuppat av. ”Did I kill him?” frågar en ung tjej, men ger honom ändå strax därefter den sista, och värsta, elstöten.
Försökspersonerna var helt normala människor, både män och kvinnor, unga såväl som äldre. Det är plågsamt att se på när de sitter där och torterar en medmänniska bara för att forskaren säger åt dem. Man vill gärna att man själv skulle vara en av de där få som gör uppror och säger stopp…
Varför gör de inte det? Forskaren/professorn har inga sanktioner eller bestraffningar att ta till. Inget tyder på att något skulle hända om de vägrade. Ändå känner de sig tvungna att fortsätta, fast det strider mot deras egen moral och vilja. Varför? För att de har så stort förtroende för vetenskapen – vetenskapen leder ju alltid till gott? För att de litar på forskaren, auktoriteten? Det är i alla fall de skäl som förs fram i filmen.
Alltför stark tillit till auktoriteter är aldrig sunt. Det är viktigt att ifrågasätta – även om det gäller forskare och äldre herrar i vita rockar. Etiska frågeställningar måste ständigt diskuteras. Fusk och tvivelaktig verksamhet måste hanteras. Görs det på ett bra sätt behöver varken svåra etiska dilemman eller fuskhistorier påverka förtroendet i stort negativt. Att ha förtroende för någon innebär också att lita på att vederbörande vidtar rätt åtgärder när något inte går rätt till!
Filmen visas igen på lördag 10.30 i SVT2, men kommer bara att finnas på SVT Play i sju dagar.
Experimentet beskrivs till exempel i boken Påverkan – teori och praktik, av Robert B. Cialdini, Liber 2005.
Du kan också läsa om experimentet på Wikipedia, som i sin tur hänvisar till: Milgram, Stanley: Lydnad och auktoritet: [experimentsituationer, resultat och utvärdering], Wahlström & Widstrand, Stockholm 1975.
