Basera beslut på kunskap, inte på känsla
Med viss förvåning hörde jag i förra veckan Skolverkets Maj Götefelts kommentarer till deras rapport om tredjeklassarnas resultat på de nationella proven. Analysen visar på stora skillnader i resultat mellan barn till högutbildade och barn till lågutbildade. ”tydligen finns de här skillnaderna helt från början”, sa Götefelt, som om det var någon slags naturlag.
Har hon inte läst verkets egen rapport om orsaker till försämrade resultat i den svenska skolan, var min stilla undran.
Skolverket publicerade nämligen för någon månad sedan en kunskapsöversikt som pekade ut fyra faktorer som medverkat till försämrade resultat i skolan:
Skolverket konstaterar att den ökade segregeringen i samhället och i skolan är negativ för kunskapsutvecklingen. Segregeringen förstärks av de utökade möjligheterna att välja skola.
Vidare pekar de på en ökad förekomst av ”särlösningar”, dvs. indelningar i särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av särskilt stöd eller gruppindelningar efter kunskapsnivå. Sådan indelning är egentligen förbjuden i svensk skola, men förekommer ändå.
En ökad individualisering, mer eget arbete och eget ansvar, lyfts upp som ytterligare en orsak till sämre resultat. Sådan individualisering gör att stöd hemifrån blir allt viktigare, vilket ger stora skillnader mellan barn med högutbildade föräldrar och barn från studieovana hem.
Slutligen pekar Skolverket på att kommunaliseringen inte blev så bra som tänkt. Lokala lösningar, baserade på bättre kännedom om lokala behov hos huvudmännen, skulle göra skolan mer likvärdig. Men i stället har det blivit tvärtom. Skolorna kompenseras dåligt för socioekonomiska faktorer.
Folkpartiet gick nyligen – som en reaktion på denna rapport - ut på DN debatt och föreslog ett återförstatligande av skolan. Det ska bli intressant att följa vad som händer.
Samma dag som Skolverksrapporten publicerades var jag på ett Science Café på Högskolan Väst med Christina Cliffordson, professor i pedagogik. Ämnet var egentligen betyg, men hon tog även upp den helt färska rapporten.
Vi håller på att förstöra vårt skolsystem genom skolval!, dundrade hon. Valen triggar, menade hon, alla de dåliga effekter hon hade talat om: betygsinflation, ”tracking” (att dela upp elever efter kunskapsnivå), segregering… Dessutom används på tok för mycket resurser till marknadsföring – tid och pengar som kunde använts för att förbättra undervisningen.
Cliffordson berättade också att Sverige i PISA och TiMSS-testerna placerar sig som länder där man använder sig av ”tracking”. Officiellt har vi i Sverige ett homogent system, men inofficiellt ”sorteras” barn i mer eller mindre fasta indelningar. Och forskningen visar alltså att resultaten påverkas negativt av det.
Det är självfallet bra att ge även duktiga elever stimulans så att de inte tråkas ut, men frågan är hur det görs på ett sätt som inte slår tillbaka i en annan ände?
En nyckel måste väl i alla fall vara att skolan har kontakt med forskare på området, att forskningsresultat återkopplas till dem de berör. Tyvärr brister ofta den kontakten, och mycket i skolans värld tycks göras ”på känn”.
Men känslan leder ibland alldeles fel. Undervisning ska baseras på vetenskaplig kunskap, inte på magkänsla!
Exempelvis Flumpebloggen och Tysta tankar skriver också om den nya Skolverksrapporten.
Nu finns VA-barometern 2009/10 på vår webb!
Årets barometer pekar på ”ostadigt”, vilket ska symbolisera att vi ser tecken på att attityderna till vetenskap forskning och forskare blir mindre positiva. Fler tycker att astrologi är vetenskapligt och färre unga vill bli forskare själva.
Samtidigt finns en stor enighet om att forskare är nödvändiga för att lösa mänsklighetens problem och tilltron till forskningen är stark, särskilt inom klimat, energi, miljö och medicin.
När vi i en öppen fråga ber om exempel på ”negativa” nyheter om forskare är det fusk och oetisk forskning som oftast kommer upp, tätt följt av svininfluensan. Att forskare tycker olika – en dag säger dom si och nästa så – är också ett vanligt svar.
Två av tre tycker att det publiceras för många larmrapporter. Ännu fler vill hellre vänta på information om forskningsresultat, även om det handlar om sånt som kan påverka människors hälsa, tills dess resultaten bekräftats av andra.
Högljudda larmrubriker, fusk och motstridiga budskap (om exempelvis vaccin) kan få folk att till sist välja att stänga av och sluta bry sig. Det vinner ingen på! Men hur ser alternativet ut, och vem tar ansvar för att åstadkomma förändring?
Kunskapspriset – nästa år kanske?!
I måndags kväll var vi som arbetar på VA på fin fest i Stockholms stadshus. På Kunskapsgalan delade kronprinsessan Victoria ut det årliga Kunskapspriset, instiftat av Nationalencyklopedin.
Kunskapspriset delas ut ”till de som på ett nyskapande, lustfyllt och framgångsrikt sätt förmedlar kunskap till andra”. Det finns sex priskategorier: skola, näringsliv, offentlig verksamhet, folkrörelser/organisationer, övrig verksamhet/unik personlig insats och ett internationellt hederspris.
Priset är jämngammalt med VA och instiftades 2002. VA har också nominerats till priset flera år i rad. I år var vi för första gången i final, som en av tre organisationer i kategorin folkrörelser. Men tyvärr nådde vi inte ända fram. Välförtjänta vinnare blev i stället Snilleblixtarna.
Alla kan nominera och bli nominerade till priset. Under middagen i måndags förstod jag att det inte kommer in så väldigt många nomineringar. Lite konstigt med tanke på att varje vinnare, förutom äran och en pampig glasskulptur av Bertil Vallien, får hela 250 000 kr.
Redan nu är det möjligt att nominera till Kunskapspriset 2010. Nominera mera!
Härom dagen snubblade jag över en artikel från 2005 som beskriver en undersökning av amerikanska forskare och deras gudstro. Det visade sig att fler av de samhällsvetenskapliga än de naturvetenskapliga forskarna tror på Gud, och att samhällsvetarna också besöker gudstjänster eller motsvarande oftare. 38 procent av naturvetarna och 31 procent av samhällsvetarna uppgav sig inte tro på Gud.
Detta resultat var tvärt emot vad författarna hade förväntat sig. Nu skulle de följa upp studien för att begripa de bakomliggande orsakerna. En av dem, Elaine Howard Ecklund, sociolog vid Rice University, säger i artikeln att vissa icke-troende naturvetenskapliga forskare ändå ser sig själva som mycket ”andliga” (spiritual) människor:
They have a way outside of themselves that they use to understand the meaning of life.
Intressant. Hur menar hon då?
Jag sökte vidare och fann en senare artikel där samma forskargrupp funnit att religiositeten, mätt i gudstjänstbesöksfrekvens, bland amerikanska forskare gått ner mellan 1969 och 2005. En sekulariseringsprocess bland den akademiska eliten, alltså. Å andra sidan hade andelarna ”sporadiska gudstjänstbesökare” ökat kraftigt, vilket författarna menar skulle kunna tyda på en öppenhet för religionen.
(Referens: Ecklund, Elaine Howard, Jerry Z. Park, and Phil Todd Veliz, “Secularization and Religious Change among Elite Scientists: A Cross-Cohort Comparison,” Social Forces 86(4), p.1805-1840, 2008)
I en annan studie av Ecklund m.fl. visar det sig att de flesta amerikanska forskare inte tycker att vetenskap och religion står i konflikt med varandra. De forskare som själva inte brukar delta i gudstjänst/motsvarande menar dock i högre utsträckning än andra forskare att det finns en sådan konflikt. Dvs. de mer religiösa upplever mindre av konflikt mellan religionen och vetenskapen än de mindre religiösa.
(Referens: Elaine Howard Ecklund and Jerry Z. Perk, ”Conflict Between Religion and Science Among Academic Scientists?”, J. for the Scientific Study of Religion 48(2), p.276-292, 2009)
I en helt annan enkät, utförd av forskare på University of Colorado 2005, framkom det att 59 procent av amerikanska läkare tror på ett liv efter detta (artikel om den studien här)!
Sverige och USA är ju väldigt olika när det kommer till religionsfrågor, men jag kan inte låta bli att fundera över hur motsvarande undersökningar hade fallit ut här hemma.
Vad tror ni? Är det någon som känner till någon liknande svensk studie?
Förra veckan blev det som vanligt ett väldigt mediesmatter kring årets Nobelpristagare, i år var det väl framför allt fredspriset som genererade uppståndelse. Nu är det bara tillkännagivandet av ekonomipriset till Alfred Nobels minne kvar innan lugnet lägger sig fram till den stora festen.
Under något mindre uppmärksammade former har nyligen årets mottagare av the Ig Nobel Prizes offentliggjorts. IgNobelprisen ges för forskning som får människor att skratta, och sedan att tänka efter:
The Ig Nobel Prizes honor achievements that first make people laugh, and then make them think. The prizes are intended to celebrate the unusual, honor the imaginative — and spur people’s interest in science, medicine, and technology. (citat från hemsidan)
Bland prisen i år märks till exempel veterinärmedicinpriset, för upptäckten att kor som har namn mjölkar bättre än de som är namnlösa, och fredspriset för studien av huruvida det är bättre att bli slagen i huvudet med en ölflaska som är tom eller en som är full.
I kategorin ”public health” prisades det innovativa draget att göra två ansiktsmasker (en till sig själv och en till någon medmänniska i närheten) av en BH. Priset i medicin gick till en forskare som undersökt en möjlig orsak till artrit genom att knäppa sina fingerleder på ena handen, men inte på den andra, varje dag i 60 års tid…
Krav på tillgängligare forskning
I det nya numret av Forskning & Framsteg skriver Björn Fjæstad i sin ledare om den s.k. Lunddeklarationen som blev ett resultat av den konferens som hölls i Lund i samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i EU. En särskild punkt i deklarationen nämner behovet av ökade ansträngningar för att föra ut forskningsresultaten, skriver Björn och fortsätter:
Inget vetenskapligt forskningsprojekt är ju slutfört förrän det är kommunicerat. Om inte resultaten sprids, granskas kritiskt, diskuteras och tillgodogörs i samhället är det som om forskningen aldrig hade ägt rum.
När jag var på väg till jobbet i morse hörde jag på Vetenskapsradion att Vetenskapsrådet VR från och med nästa år ska ställa krav på att alla forskare som får pengar från VR måste publicera sina resultat för allmänheten. Spännande!
Det visar sig dock när man tittar närmare på VRs pressmeddelande att det handlar om s.k. Open Access, dvs. att forskningsartiklar (granskade enligt gängse peer-review-modell) ska göras fritt tillgängliga på nätet. Normalt sett publiceras forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter som inte är tillgängliga annat än på särskilda bibliotek eller genom (mycket dyra) prenumerationer. Tanken med Open Access är att öppna upp så att fler än de som har tillgång till dessa kan ta del av resultaten. Problemet är ju att artiklarna ofta är skrivna på ett sätt som den som inte själv är forskare, eller på annat sätt ovanligt insatt i ämnet, förstår eller orkar ta till sig.
Några populärvetenskapliga presentationer, mer lättillgängliga för den bredare allmänheten såväl som exempelvis praktiker och politiker, verkar VR alltså inte kräva. Det är synd, men det är ju i alla fall ett steg på vägen. I väntan på att anslagsgivare verkligen ställer krav på att forskningsinstitutionerna ska lägga kraft på ODE, OmvärldsDialog och Engagemang, får vi lita till alla de som behärskar (iaf sina delar av) forskarspråket och samtidigt brinner för att dela med sig av kunskapen på ett lättfattligt sätt. Utöver duktiga vetenskapsjournalister på både Forskning & Framsteg, i radio och dagstidningar, finns ju många bloggare som ”översätter” forskningsresultat. Ta en titt i vår lista till vänster här på bloggen! Och det finns många fler!
Nyskapande forskningskommunikation på ForskarFredag i Göteborg
Jag avslutade mitt inlägg förra fredagen med att skriva att jag besökt ”Seamhack” i Göteborg. Detta kvällsevenemang arrangerades av Vetenskapsfestivalen som en del av ForskarFredag. När jag kom vid 19-tiden var det en sjudande aktivitet i lokalen på Stadsmuseet. Rader av symaskiner stod uppställda. Där fanns drivor av material (pärlor, band, tyger, garn, nitar…) att inspireras av och välja bland. I ett hörn låg en stor klädhög där man fick botanisera om man inte hade något eget plagg med sig att sy på. I ett annat hörn var det ”Swap-O-Rama”, där man kunde byta sina gamla avlagda kläder med andra.
Vad i allsin dar har då en syjunta för ungdomar med forskning att göra? Jo, det visade sig snart. För tog man en paus – eller tog med sig sitt handarbete - berättade Otto von Busch, som nyligen doktorerat vid Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) vid Göteborgs universitet, om ”hacktivism” i hörsalen precis intill. Det var ett mycket engagerat, roligt och spännande föredrag om mode och design, om protester och politisk aktivism mot modeindustrin och vad som menas med ”hacktivism”. En ”hacktivist” hackar alltså inte datorer utan kända designers kreationer. Virka dig till exempel en ”kopia” av den där dyra Gucciväskan! Eller återanvänd dina gamla tråkiga kläder, sy om och dekorera dem med inspiration av någon berömd designer.
Otto von Busch talar om ”engaged fashion” - fritt översatt att vi konsumenter engagerar oss och tar del i modedesign. Eller som det står i beskrivningen på HDK/GU: ”en designerroll som experimenterar med hur mode kan hackas, bändas, trimmas och delas mellan många, som en form av social design och politisk aktivism”. Han liknade denna hacktivism vid ”fanfiction”, dvs. fans som skriver in sina egna historier inuti de stora, beundrade, berättelserna i t.ex. filmer eller böcker.
När Otto inte stod på scenen och pratade var han med bland symaskiner och tyghögar, hjälpte till med idéer och svarade på frågor. På lördagen skulle kreationer som skapats under kvällen visas upp på Bokmässan! Då var jag inte kvar, men Kunskapsbloggen kommenterar.
Hemsidan >Self_passage< innehåller en hel del information om forskningsprojektet. Jag fick också ett ex av pocketutgåvan (!) av Ottos doktorsavhandling, ”Fashion-able: Hacktivism and Engaged Fashion Design”. Den är späckad med bilder. Tanken – berättade han för mig – med pocketversionen är att även de som inte gillar att läsa mycket text ska kunna ta till sig innehållet genom bilder och bildtexter. För i den här branschen läser folk helst inte alls, sa han…
Det kallar jag målgruppsanpassad forskningskommunikation!
Det är internationella bröstcancerdagen i dag, och därmed drar årets RosaBandet-kampanj igång.
Jag lyssnade i morse på ett inslag i P1-morgon där Karin Bojs, chef för Dagens Nyheters Vetenskapsredaktion, debatterade mot Elizabeth Johansson, Cancerfonden, om de sistnämndas rekommendationer till kvinnor i Rosa Bandet-kampanjen. Karin Bojs gör i dagens DN ner kampanjen och i artikeln intill reds ut vad forskningen f.n. säger om hur man själv kan minska risken för bröstcancer.
Självundersökning av brösten tillhör inte de åtgärder som har någon påvisad effekt på bröstcancerrisken – det finns till och med de som menar att det har negativa effekter – men trots det för Cancerfonden fram just detta som den viktigaste åtgärden jämte att gå på sin mammografi, t.ex. i en helsidesannons i samma tidning. Andra åtgärder som har bevisad effekt nämns inte alls. Denna annons hävdade dock Johansson att hon inte sett.
Johansson, som alltså representerar en viktig kunskaps- och informationsspridare, tillika forskningsfinansiär, när det gäller cancersjukdomar, säger i inslaget att ”vården ska ju baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, men här handlar det ju inte om vård utan mer om sunt förnuft”!
Sunt förnuft, i motsats till vetenskapligt baserad kunskap, alltså? Eller hur ska vi förstå ett sådant uttalande?
Jag föredrar faktiskt vetenskapens öppna, prövande och ständigt ifrågasättande hållning framför ett envist hävdande av någons (oklart vems) ”sunda förnuft”.
Radiodebatten, som efter ett tag nästan spårade ur när Bojs och Johansson försökte överrösta varandra, finns att lyssna på på SRs webb.
