Jan Figel, EU-kommissionär för "Education, Training, Culture and Youth" talar. I soffan intill skymtar Tobias Krantz och Pam Fredman.
I dag inleddes konferensen The Knowledge Triangle Shaping the Future Europe i Göteborg.
Kunskapstriangeln, vad är då det? Jo, det är – som man kan ana – en bild av en triangel där de tre sammanlänkade hörnen är Utbildning, Forskning och Innovation.
På konferensens hemsida står att läsa att insatser för att stärka länkarna har stor betydelse för den moderniseringsprocess som Europas universitet genomgår.
Sverige vill som EUs ordförandeland bidra till processen ”genom att lyfta frågan om hur bättre samordning kan uppnås mellan kunskapstriangelns delar, med särskilt fokus på utbildningens roll”.
Vad har då hänt här under inledningen av konferensen?
Efter njutbar musik av den göteborgsbaserade kvintetten Jaerv välkomnade universitetskansler Anders Flodström deltagarna som han betecknade som ett ”Dream Team” för en lyckosam konferens.
Tobias Krantz, högskole- och forskningsminister, talade om att det visserligen är viktigt att stärka kontakterna mellan ”hörnen” i triangeln, men också att varje hörn för sig behöver stärkas. För forskningens del handlar det bl.a. om ökade resurser och kvalitetsutvärderingar. Han menade också att det måste bli möjligt att gå fram och tillbaka mellan forskning och näringsliv, så att man som individ inte måste stanna i den ena världen. För utbildningen pekade han på vikten av öppna och fria universitet. Han citerade följande som han ”hört sägas” om universitetens förändringsbenägenhet:
”To reform a university is like rebuilding a graveyard. You’ll get no help from inside”
Jag tror att han menade att det inte är riktigt så illa…
Pam Fredman, ordförande i Sveriges Universitet och Högskoleförbund, SUHF, tyckte att begreppet kunskapstriangeln är bättre än den uppdelning i tre uppgifter som vi har i den svenska högskolelagen. Hon talade också om vikten av nära kontakt mellan utbildning och forskning, till nytta för båda parter: forskarna behöver input från ungdomarna om hur de tänker!
Jan Figel, EU-kommissionär för Education, Training, Culture and Youth, höjde som siste talare blicken lite mer och talade om kunskapstriangeln som en viktig utmaning för hela Europa. Men, menade han, egentligen är det inte triangeln i sig som är den verkliga utmaningen, för hur ska vi t.ex. hantera klimatförändringen om hörnet ”Innovation” är svagt?
På en fråga från moderatorn Annika Ström Melin om varför vi ska tro på att det ska bli mer action nu, efter flera år av prat om att stärka Europas innovationskraft, svarade Figel kort och gott ”because it’s the answer to Crisis”.
För min egen del funderade jag, särskilt efter att ha hört Pam Fredmans tal, över var allmänheten kommer in i triangeln. Pam påpekade i den korta frågestunden att debatten hittills enbart rört sig på hög nivå och att ”there is no triangle without the people”. Men riskerar man inte att glömma dem som inte finns med i bilden? Kan man få föreslå ett hörn till, för allmänheten, så att det blir en tetraeder? Ni vet, som gräddförpackningarna (”tetrorna”) såg ut i forntiden?
Konferensen pågår till på onsdag, och programmet finns på konferensens hemsida. Jag återkommer med ytterligare rapport!
Forskare eniga att kommunicera mera!
Många utifrån ställer krav på forskare att kommunicera. Men vad tycker forskarna själva om att samverka med omvärlden? Och hur kan forskarna bli bättre på dialog och samspel med samhället i stort? Det var frågor som diskuterades av närmare hundra forskningsledare vid seminariet ODE – Omvärldsdialog och Engagemang på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, den 25 augusti.
Arrangörer var VA tillsammans med IVA, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och Vetenskapsrådet.
Seminariet leddes av Camilla Modéer, generalsekreterare VA och Carl Johan Sundberg, forskare vid Karolinska Institutet och initiativtagare till ESOF. Inbjudna inspiratörer, som både är välmeriterade forskare och duktiga kommunikatörer, berättade om sina drivkrafter för att samverka.
Eva Österberg, professor emerita i historia vid Lunds universitet, såg fyra huvudskäl till att kommunicera forskningsresultat:
- för forskningens egen skull eftersom forskning ÄR kommunikation. Allt som blir vetenskapliga resultat tillkommer i dialog mellan flera människor och resultaten fördjupas och filas på vid seminarier och konferenser. Forskningens kvalitet bygger på att forskare hela tiden kommunicerar.
- av demokratiska skäl. Det handlar både om samhällets krav på insyn och om att föra ut forskningen till människor som alla påverkas av och har nytta av den, liksom att sprida kunskap om själva forskningsprocessen.
- av existentiella skäl. Människor har en strävan efter att skapa ordning och sammanhang i livet och att bygga relationer för att kunna leva så gott som möjligt.
- av kulturella skäl. Kulturen är det sätt att fungera som vi delar med andra. Natur, historia, språk, musik etc. utgör vår kollektiva livsform som bidrar till att skapa identitet, och denna kunskap behöver överföras till en vidare krets.
Johan Åkerman, professor i tillämpad spinntronik vid Göteborgs universitet, berättade att han startat ett företag för att nyttiggöra sin forskning, att han skrivit om sin forskning i tidskriften Forskning&Framsteg, varit i skolor och berättat vad forskning är och vad forskare gör om dagarna, suttit i juryn för olika slags tävlingar och hållit föredrag för alumner – som gav många nya infallsvinklar.
Han såg också moraliska skäl till att samverka:
- Har man fått statliga medel är det en skyldighet att ställa upp när man blir tillfrågad att tala om sin forskning. Det är ett rimligt sätt att betala tillbaka och förklara så bra man kan.
Men den viktigaste anledningen är att kvaliteten på forskningen förbättras när den stöts och blöts med olika personer och perspektiv.
Johan Åkerman var kritisk till att det inte finns några riktlinjer, styrdokument eller indikatorer för att mäta samverkan. Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, höll med om att mer behöver göras men att det nu i alla fall är möjligt för lärosätena att budgetera för samverkansaktiviteter, något som formellt sett blev möjligt först i och med den senaste forskningspropositionen.
Agneta Richter-Dahlfors, professor i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, instämde i att omvärldsdialog är nödvändig för att kunna maximera nyttan av forskningen. Man behöver kunna kommunicera populärvetenskapligt även till andra forskare, till exempel i ansökningar om forskningsmedel och för att kunna samarbeta tvärvetenskapligt.
Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, har alltid fått stöd från sina kollegor i att kommunicera populärvetenskapligt. Han tyckte inte att han behöver anpassa budskapet till olika målgrupper utan att man kan tala för en mellanstadieklass och för akademiledamöter på ungefär samma sätt. Samma frågor och nyfikenhet finns på båda håll. Ett gott sätt att få forskare att kommunicera är att vädja till deras fåfänga, menade han. Det är ju kul att bli publicerad i populärvetenskapliga tidningar till exempel.
Olle Granath, ständig sekreterare vid Kungl. Akademen för de fria konsterna berättade om hur han som chef på Nationalmuseum under 90-talet varit med om att producera flera utställningar som byggde på och förde ut forskningsresultat.
Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, menade att ingen ifrågasätter att vi ska premiera samverkan. Frågan är bara hur vi bäst går till väga och vad det är som ska mätas. Han menade att diskussionen för mycket handlar om hur man når fram i media.
Forskarna satt hela dagen placerade vid runda bord. De fick i två pass diskutera både hur de ser på dialog och vad det finns för möjligheter och hinder med samverkan. Nio kommunikatörer satt med för att notera vad som sades under rundabordsdiskussionerna, däribland doktoranden Malin Sandström, som bloggat om seminariet
Diskussionerna rörde bland annat vikten av att kunna översätta ”vetenskapska” till svenska, att målgruppsanpassa sin kommunikation och att fokusera mer på dem som ska använda sig av den forskningsbaserade kunskap som kommer fram, att lära sig hur media arbetar, att medieträna och att ta hjälp av lärosätenas kommunikatörer.
Flera tog upp svårigheterna att kommunicera osäkra resultat och olika problem som uppstått vid kontakter med journalister. Glädjande för VA var att många menade att allmänheten är en viktig och givande dialogpartner och att både personliga möten och sociala medier får allt större betydelse. Flera underströk också att lärare och unga är viktiga målgrupper – och det gäller att börja samtala om forskning redan när barnen är riktigt små och naturligt nyfikna.
På flera håll sades att kulturen vid universiteten är på väg att förändras så att samverkansaktiviteter faktiskt börjar ses som meriterande men att fler incitament för samverkan behövs och att det är svårt att mäta sådana aktiviteter.
Flera uttryckte, precis som Eva Österberg, att existentiella frågor väcker människors engagemang, att människor är emotionella och att det därför är viktigt att använda sig av berättelser och många olika uttryck och former när man kommunicerar om forskning.
En del av det som kom fram runt borden togs också upp i den avslutande diskussionen i plenum om vad som behöver göras framöver för att förbättra ODE: att fler mötesplatser behövs, att kommunikation behöver planeras strategiskt och att både doktorander och mer seniora forskare behöver utbildning i att kommunicera var några av slutsatserna.
Gunnar Öquist, ständig sekreterare vid Kungl. Vetenskapsakademien, sade avslutningsvis att det vore bra med fler liknande seminarier runt om i landet framöver. För att inspirera och underlätta för sådana arrangemang dokumenterades seminariet i form av video, radio och skrift. Videoinspelningar av inspiratörernas inlägg, liksom ett utförligare seminarierereferat, publiceras inom någon vecka på VAs webbplats. Där finns redan ett ljudklipp med korta inlägg om vikten av omvärldsdialog med de medverkande inspiratörerna. Senare i höst kommer längre uppföljande intervjuer med inspiratörerna att publiceras, liksom handfasta tips för den som vill anordna liknande seminarier framöver.
Nehej, det bidde ingen resa idag för Christer Fuglesang, så vi får hålla andan i morgon igen.
Jag måste nog revidera det jag skrev förra veckan om att det är dålig fart på mediebevakningen – den tycks ha ökat (minst) exponentiellt sedan dess! Det är mycket fokus på faror och risker den här gången, eller är det bara jag som tycker det?
Igår talade jag med en journalist från P3-nyheterna som var nyfiken på avsaknaden av ”Fuglesang-effekt”, som jag ju skrivit om förut här på bloggen. I morse hörde jag ett inslag i Ekot, där de hänvisade just till de siffror jag pratade med journalisten om. Siffrorna de hänvisar till är resultaten från de frågor som VA står för i SOM-undersökningen, och som vi presenterade i en rapport i juni.
Slutligen vill jag dela med mig av en rolighet jag fick via FaceBook förra veckan:
Om någon vecka ska Fuglesang ut i rymden igen. När han kommer tillbaka ska alla ha klätt ut sig till apor. Det är viktigt att ni sprider informationen till era vänner och att alla är med, annars funkar inte skämtet.
Klyftiga kids har koll på klassrumsklimatet
Sömnig på lektionen? Då är det inte lätt att lära sig något!
Sömnig kan man som bekant bli om luften är dålig i lokalen. Landets skolbarn och -ungdomar välkomnas nu att delta i ett nordiskt massexperiment som går ut på att mäta kvaliteten på luften i klassrummet. Innehåller den för höga halter koldioxid? Känner eleverna av om luften är dålig? Och blir den kanske bättre om man vädrar?
Mätningar görs också i Danmark och Norge, vilket betyder att jämförelser mellan länderna kan göras. Resultaten analyseras av forskare vid Norsk institutt for luftforskning och Danmarks Tekniske Universitet och publiceras i slutet av 2009.
Vid ett liknande norskt experiment för några år sedan visade sig 42% av de norska skolorna ha dålig inomhusluft. Detta fick stor uppmärksamhet i norska medier och ledde till att ventilationen förbättrades i flera skolor!
Experimentet är en del av av Vetenskapsfesten ForskarFredag, som koordineras av VA. ForskarFredag äger i år rum den 25 september på 17 orter i Sverige. ForskarFredag är i sin tur en del av det Europeiska Researchers’ Night.
Läs mer på ForskarFredag-webben och/eller på VA-webben!
För lite kunskap i skolpolitiken?
Den här veckan har skolorna börjat. Nya klassrum, nya krokar med namn intill, nya lärare, nya böcker, nya rutiner… Spänning och förväntan.
Debattvågorna om skolan har gått höga under slutspurten av sommarlovet. Det har handlat om betygsinflation, kameraövervakning, vinstdrivande skolverksamhet, central rättning av nationella prov, antimobbingprogram, handskakningsförbud och neddragningar av antal lärare.
Allt har dock inte varit negativt. Som någon slags motvikt har DN i en serie artiklar på Insidan lyft fram engagerade lärares positiva erfarenheter. I en av dem protesterar den pensionerade lärarinnan Christina Monthan Axelsson mot den svartmålning av skolan som hon tycker pågår.
Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den - snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt?
Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?
För sällan, tycker Bengt Persson, professor i specialpedagogik i Borås, i en debattartikel i GöteborgsPosten för någon vecka sedan. Han menar att skolpolitiken inte baseras på vetenskaplig kunskap och att de pedagogiska forskarna är märkvärdigt tysta i debatten – detta trots att ”det svenska utbildningssystemet nu genomgår sin mest genomgripande förändring på decennier.”
Liknande kritik framfördes av Ingrid Pramling Samuelssson, även hon pedagogikprofessor, i en intervju i GP tidigare i somras (jag kommenterade bl.a. den artikeln i ett blogginlägg den 30 juli).
Persson tror att tystlåtenheten delvis kan förklaras med brister i det det akademiska belöningssystemet, men att det är att göra det för lätt för sig att bara skylla på det. Han avslutar sin artikel med följande uppmaning:
”Även om den vetenskapliga argumentationen står sig slätt mot den populistiska retoriken, borde man kunna kräva att forskarna tar sitt samhällsansvar och ger sig in i debatten så att deras forskningsresultat kommer till nytta.”
En forskare som faktiskt har givit sig in i debatten, särskilt när det gäller uppmärksamheten kring PISA och TIMSS, är Svein Sjöberg, professor vid Oslo universitet. Han menar att de här testerna bara mäter en viss typ av kunskap, och att de missbrukas i debatten. Han har nyligen i en krönika (pdf) publicerad i två norska tidskrifter kritiserat utbildningsminister Björklunds svartmålning av den svenska skolan och drar paralleller till den norska debatten:
”Denne historien fra Sverige demonstrerer med all tydelighet det vi også kjenner til fra Norge. Internasjonale studier brukes og misbrukes til politiske formål.”
Han avslutar: ”Saken dreier seg om at man ikke må omfavne argumenter som ikke holder mål.”
För den intresserade finns ett fler artiklar om PISA och TIMSS på Sveins hemsida.
Skoldebatten lär rulla på. Och den skulle vinna på att fler forskare – även svenska - gav sig in i den med all den kunskap de besitter!
PS Några bloggar som jag hittat om skolan (av lärare):
My dad read Kierkegaard. Här kommenteras Perssons artikel under rubriken ”Sahlin och Björklund struntar i kunskap”.
Lilla O kommenterar flera av de ovan nämnda artiklarna om skolan.
Marie E skriver bland annat om övervakning av elever via nätet.
Vetenskaplig debatt eller förtal?
Ryggrad. Från Wikipedia (Ill: Gray's anatomy 1918)
Den brittiske vetenskapsjournalisten och författaren Simon Singh har av det brittiska kiropraktikerförbundet BCA stämts för förtal (libel) för att han i en artikel Beware the spinal trap (The Guardian, april 2008) kritiserat BCA för att påstå att behandling hjälper mot alla möjliga olika krämpor. Han menade också att effekterna av kiropraktik är dåligt vetenskapligt dokumenterade och att riskerna med kotmanipulation är stora. BCA, som ska vara kiropraktikens respektabla ansikte, ”happily promotes bogus treatments”, skriver han.
Artikeln kan läsas i översatt form på t.ex. föreningen Vetenskap och Folkbildnings hemsida.
För att stödja Singh och lyfta fram frågan om ändringar i lagstiftningen startade organisationen Sense About Science (se nedan*) kampanjen ”Keep libel laws out of science” . På kampanjsajten skriver de bland annat:
”The use of the English libel laws to silence critical discussion of medical practice and scientific evidence discourages debate, denies the public access to the full picture and encourages use of the courts to silence critics. ”
Namnunderskrifterna strömmar in, och för varje 1000 nya underskrifter skickas de tillsammans med uttalandet till regeringen.
Många forskare och andra har också uttalat sig om fallet, exempelvis professor Sir David King, tidigare Chief Scientific Adviser för the UK Government (2000-2007), Director of the Smith School of Enterprise and the Environment (University of Oxford):
”It is ridiculous that a legal and outdated definition of a word has been used to hinder and discourage scientific debate. We must be able to fairly and reasonably challenge ideas without the fear of legal intimidation. This sort of thing only brings the law into disrepute.”
(tack till bloggen Orsakverkan - där det finns några citat till)
Singh dömdes i juni till böter, bland annat DN skrev då om fallet. Han överklagade dock, så både process och debatt fortgår. På Sense about Science’s kampanjsajt kan du följa händelseutvecklingen.
* Sense about Science är en brittisk ideell organisation med syfte att ”promote good science and evidence in the public debate”. De har bland annat en hjälptelefon dit exempelvis journalister, politiker eller lärare kan ringa och få hjälp med frågor om vetenskap och forskning. Här kan du läsa en kort artikel om Sense About Science.
Kan schackspel ge en Fuglesangeffekt?
Om en vecka är det dags igen (om planeringen håller)! Christer Fuglesang ska upp i rymden och promenera. Han är lastningsansvarig och ska bl.a. få med sig en ammoniaktank som enligt ett inslag jag såg på på tv härom dagen är den tyngsta pryl någon någonsin hanterat därute i tyngdlösheten. Han kommer, om allt går som det ska, vara den europé som gjort flest rymdpromenader!
Visst borde det råda en viss EUfori inför detta – särskilt som Sverige när detta sker är EUs ordförandeland och allt? Vi skulle väl kunna använda detta för att ta Sverige, rymdforskningen och EU till nya höjder? Astronomiår är det ju också (fast på den sajten hittar jag inget om Fuglesangs resa).
Nja, det tycks inte råda någon verklig rymdfeber. Det var mer tryck i medierna förra gången (december 2006), om min minnesbild stämmer. Fast kanske drar det igång nu sista veckan? I dag går Christer i karantän, och då ska han börja spela schack med allmänheten via DN! Han hoppas att det är ett sätt att engagera fler för rymden, säger han i intervjun i dagens DN.
Jag är dessvärre inte så optimistisk om att det ska fungera. För trots att det var massor av skriverier och jippon kring den första rymdfärden såg vi faktiskt ingen som helst ”fuglesangeffekt” vad gäller människors intresse för att satsa statliga pengar på rymdforskning. Sedan 2006 ligger andelen som anser det vara ganska eller mycket viktigt att i Sverige satsa på världsbästa forskning om rymden stabilt runt 25 procent, vilket är lägre än 2004 då andelen var 34 procent. Det är bara forskning inom filosofi och religion som har lägre intresse bland svenskarna. (För kompletta siffror, se: Vetenskapen i Samhället, VA-rapport 2009:1)
Varför är entusiasmen så låg inför rymdprojekten? Är den lika låg i andra länder? Esther skrev tidigare i somras om de brittiska diskussionerna kring att sända upp fler astronauter i rymden. Men jag vet inte om det finns några siffror på intresset för rymdforskning hos britterna. Kommer Christers schackspel och nya rymdpromenader att ha någon effekt på svenskarnas intresse för rymdforskning den här gången? Därom vet vi intet, men jag skulle gärna hitta jämförbara siffror från andra länder, och det ska bli intressant att följa vad som händer här i Sverige.
En intressant sak med just frågan om rymdforskning är att det är det enda område vi hittills sett där ungdomar anser vara viktigare än vuxna. 11 procent av 15-19-åringarna i den senaste mätningen ansåg rymdforskning mycket viktigt, mot 5 procent av dem som fyllt 20. Ju äldre man blir, desto mindre viktig tycker man att rymdforskningen är (omvänt förhållande jämfört med t.ex. cancer- eller reumatismforskning).
Den intresserade kan följa äventyret på olika sätt, till exempel på en blogg som man når via svenska Astrowebb, där det också finns nyheter om uppskjutningen och förberedelserna. ESA, European Space Agency, skriver om den planerade färden. NASAs hemsida är förstås också en spännande källa till information och bilder om STS-128, som det aktuella uppdraget heter. En rolig grej som NASA har är ”Astronomy picture of the day”, där det finns fascinerande bilder med tillhörande förklaringar. Kanske får vi se en bild på Christer och hans schackpjäser där om ett par veckor?
I sommar var vi på Legoland. OK, Danmark var just den här sommaren inte det allra billigaste semesterstället för en svensk, men vad spelar det för roll när man får ägna sig åt oändliga mängder Lego? När jag gick där och tittade på de närmast osannolika legobyggena tänkte jag att det måste vara världens bästa jobb att konstruera och bygga upp miljöerna där.
Min yngste son vill bli en sån som hittar på nya Legobyggen. Det har han varit helt bestämd på länge nu. Det låter som ett bra val, tycker jag! Om bygga miljöer på Legoland är världens bästa jobb är nog Legobygge-påhittare det näst bästa. Eller är det tvärtom…?
Och, ärligt talat, vem skulle inte vilja ha världens coolaste visitkort (enligt bloggen Chief Happiness Officer)? Är inte bara utsikten att få ett sådant ett oslagbart skäl att söka sig till Lego?
Framtidsnyckel?
Återstår att klura ut hur man bäst förbereder sig för en Legokarriär. Ingenjör tror jag är en bra start. Men vilken inriktning? Byggteknik? Väg- och vattnen? Elektro? Industridesign? Kanske en kurs på Konstfack? Vi får nog ringa Lego och fråga vilken bakgrund de vill ha hos sina utvecklare.
Sonen är förstås bara 7, så snart nog går han in i den ålder då det verkar som om intresset för teknik och naturvetenskap försvinner. Jag hoppas verkligen vi kan hålla lågan vid liv på något sätt. Det får kanske bli någon ny liten byggsats i julklapp ändå…
För övrigt gjorde Google mig varse att det är dansken Hans Christian Örsteds födelsedag i dag. Det var han som kom på sambandet mellan elektricitet och magnetism (år 1820). Men innan dess hade han utbildat sig till farmaceut och som apoteksföreståndare fortsatt utbilda sig – bland annat i filosofi, fysik och estetik. Desutom var han kemist. Karriärplaneringen fungerade lite annorlunda på den tiden!
Efter några härliga augustidagar närmar sig nu kursstarterna på universitet och högskolor. Under sommaren har vi kunnat läsa att intresset för högre studier ökat stort. Fantastiskt! Vad ett otal initiativ, utredningar och projekt aldrig lyckats med fixar en rejäl lågkonjunktur/finanskris på ett halvår!
Gott så, men detta innebär förstås att antalet nya studenter som behöver bostad ökar, och då blir det kris i den änden i stället. För ett par veckor sedan såg jag på tv att Per Eriksson, fd. generaldirektör för Vinnova och nu rektor på Lunds universitet, erbjuder sin soffa till behövande student. Skojigt sätt att uppmärksamma problemet, men det löser nog tyvärr inget.
Alternativt studentboende? (Bilden från wild-outdoorlife.se)
Det är både lustigt och beklämmande när det känns som om ingenting händer trots att åren går. När jag i mitten av åttiotalet skulle börja plugga i Uppsala var det skriande bostadsbrist och oändliga köer till studentbostäderna.
Själv fick jag i elfte timmen hjälp (eftersom jag ju befann mig hemma, 35 mil från Uppsala) av en äldre student att sätta upp lappar om att jag behövde bostad, och fick till sist (olovligen) hyra ett studentrum i andra hand. När bostadsbolaget på något sätt kom på mig kändes det förstås som personlig katastrof, men det löste sig till slut tack vare godhjärtade medmänniskor.
Under de år jag sedan var aktiv i studentkåren var det samma visa varje år: brist på bostäder, långa köer, kårens egen förmedling efterlyste allmänhetens hjälp med rum (ungefär som LU gör på sin webb), vi skrev debattartiklar och vår ordförande uttalade sig i pressen.
Det här var tjugo år sedan! Vår dåvarande rektor Stig Strömholm erbjöd (mig veterligen) aldrig sin soffa åt studenterna, men i övrigt är det mesta sig likt.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att bostäder inte är ett problem överallt. På flera mindre orter med högskola står rum och lägenheter tomma (så har det väl också alltid varit?). Men som blivande student vill man väl inte styras av var bostäderna finns när man ska välja vilken utbildning man ska söka?
Intresse och engagemang för studier är det ju vi efterfrågar hos de unga. Då kan vi ju inte i nästa andetag säga ”fast du bör förstås inte vara intresserad av en utbildning som bara finns i Stockholm, Göteborg, Lund eller Uppsala, för där hittar du ingenstans att bo”!
För övrigt hörde jag för ett tag sedan på Vetenskapsradion att amerikanska forskare räknat ut att det är bättre att gå bredvid rullbanden på flygplatsen. Om man vill fram fort, alltså. Det har jag misstänkt länge – det står ju alltid en massa såskoppar stilla på de där banden…!
