I dag publicerades de nya utlysningarna inom sjunde ramprogrammet. Totalt handlar det om nästan 50 miljarder kronor till forskning inom allt från socioekonomi till transportforskning.
Inom ramen för programmet Science in Society finns rubriker som ”Gender and research”, ”The evolving role of universities”, ”Science and society communicate” och ”Young people and science”. I det senare efterfrågas till exempel projekt som genom kontakter mellan utbildning och arbetsliv ska få fler unga att söka sig till matematik, naturvetenskap och teknik och projekt för att utveckla undervisningsmetoder i dessa ämnen.
Nya och spännande är utlysningarna Mobilisation and Mutual Learning Actions (MML) och Assessing how research outputs at individual researcher level are evaluated and measured.
Det sistnämnda handlar om att prova och föreslå hur forskningsresultat kan utvärderas och mätas på andra sätt än i dag. Det konstateras i texten att peer reviewade artiklar i välrenommerade tidskrifter och bibliometriska indikatorer är de traditionella verktygen, men att other factors, such as relevance to citizens’ concerns, global societal challenges, usefulness to policy decision making, science communication initiatives, contributing to science education, or developing patents are usually considered to a much lesser extent.
Att värdera och belöna sådana aspekter på forskning har vi efterfrågat länge, så det är väldigt roligt att det nu kommit upp här!
Tanken med MML är enligt utlysningstexten to implement a more structured approach to mobilising key actors from the fields of research, civil society, academia and government to collaborate in a deeper and more systematic way together on common science in society objectives.
Man vill här se stora projektgrupper där olika slags aktörer samarbetar. Frågorna kan till exempel handla om hur forskning används i politiska beslutsunderlag, hur projekt formuleras, hur olika ”avnämare” i samhället kan involveras i forskningsprojekt eller hur forskningsinformation ska utformas för att passa olika grupper.
Detta är ett lite nytt angreppssätt, och det är ”brett” formulerat vad gäller inriktning på projekten, så det ska bli intressant att se hur det faller ut.
På Vinnovas sajt finns info om EU-programmet. Alla utlysningar och alla dokument som behövs finns på Cordis. Science-in-society-programmet sorterar under ”Capacities”.
Forskning värd att ta strid för – komplettering
Hörde, a propos mitt inlägg i förmiddags, på Vetandets Värld i P1 i dag en återutsändning av en intervju med Francisco Lacerda, professor i fonetik, om stämningshotet mot honom och hans kollega Anders Eriksson, likaledes fonetikprofessor, för deras kritik av lögndetektorer som saluförs av ett isaeliskt företag. Detektorerna används t.ex. för att stoppa (eller skrämma?) bidragsfuskare i Storbritannien.
Där har vi forskare som vågar ta strid!
Programmet går att lyssna på via SRs webb, där det också finns länkar till artiklar mm om fallet, dock inte Kungliga Vetenskapsakademiens yttrande, vad jag kan se. Jag skrev om fallet här på bloggen i februari.
Forskning värd att ta strid för
Härom dagen hörde jag på P1 att landstingen erbjuder omskärelse av pojkar men att synen på ingreppet skiljer kraftigt mellan de läkare som ska utföra det. Gunnar Göthberg, ordförande i svensk barnkirurgiförening, tycker att ingreppet ska förbjudas och att det är lika mycket ett övergrepp på barnet som kvinnlig omskärelse. En läkare i Borås, Abdul Karim, uttalar en motsatt åsikt.
I gårdagens Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski att forskningen visar att omskärelse av pojkar är medicinskt motiverat. Det reducerar risken för sexuellt överförbara sjukdomar, enligt en sammanfattning i New England Journal of Medicine som Wolodarski refererar till. Wolodarski har intervjuat Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som är upprörd över att vissa barnkirurger inte tagit del av forskningen på området och jämför deras ifrågasättande av ingreppet med antroposofernas inställning till vaccination av barn.
Hur det förhåller sig - om omskärelse reducerar risken för överföring av sådana sjukdomar generellt eller bara under vissa förutsättningar, och om det är denna riskreduktion snarare än tradition som ligger bakom efterfrågan på dylika ingrepp - vet jag inte. Men det borde förstås svenska barnkirurger veta, samt de landstingspolitiker som beslutar om vad sjukvårdens resurser ska användas till.
Kommunikationen mellan forskare och politiker är problematiskt. Det vred och vände vi på i en VA-studie 2006. Hur läkare tar till sig och använder sig av forskningsresultat har vi dock inte tittat på. Det kanske vore intressant, med tanke på till exempel diskussionerna om resistenta bakterier.
I två artiklar i Göteborgsposten nu i juli har Eva-Lotta Hulthén behandlat frågan om universitetens samverkansuppgift. I den ena fokuserar hon på problemet med bristande kommunikation mellan forskning och politik . Hennes exempel kommer från skolpolitiken. Forskarna vågar inte delta i skoldebatten bland annat av rädsla att förlora anslag om man uttrycker ”fel åsikt”. Pengar styr vilken forskning som bedrivs och vilken forskning som sprids och pengar styr forskarna bort från att delta i samhällsdebatten.
Skolforskare (liksom andra forskare) måste sluta huka sig, skriver hon, för vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för?
För forskarna finns det få incitament att delta i samhällsdebatten eller engagera sig i olika aktiviteter där forskningsresultat sprids till allmänhet och avnämare. Det ger inga pluspoäng på karriärstegen, det hjälper inte till att finansiera projekten och det tar tid från forskning och undervisning.
Hulthén pekar på detta i sin första artikel i ämnet, och refererar bland annat till en studie som VA publicerade 2004, där kommunikation med omvärlden/allmänheten diskuterades i fokusgrupper med forskare. I de samtalen uttryckte flera av forskarna också en ”rädsla” för att prata med journalister – de var rädda för att få kritik från sina kolleger för det som publicerades.
Hulthén ger kängor åt både forskare och journalister: Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, rädsla att förlora status och anslag eller jantelagar som säger att bara högsta hönset får uttala sig tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat.
Men det duger inte heller att som journalist vara opåläst när man ställer frågor, slarva med fakta eller kräva svar som forskaren faktiskt inte är insatt i, skriver hon vidare, och uppmanar till ”uppryckning” från både journalister och forskare för att samverkansuppgiften ska bli den radikala kraft till samhällsutveckling som den skulle kunna vara.
Vilken fråga är den viktigaste att forska kring för att långsiktigt lösa jordens många miljö- och klimatutmaningar? Nu har alla möjlighet att lämna förslag till forskningsfrågor, liksom att rösta på frågor som andra har föreslagit.
Det är the International Council for Science, ICSU, som tillsammans med the International Social Science Council, ISSC, inbjuder forskare, politiker och allmänheten att medverka i en webbaserad konsultation.
Syftet är att utveckla en samordnad internationell forskningsstrategi. Frågorna från konsultationen kommer att omvandlas till ett strategiutkast som sedan ska kommenteras av forskarsamhället. Målet är att skapa en mer integrerad strategi för att klara av jordens ödesfrågor och säkra en långsiktigt hållbar utveckling.
Fram till den 15 augusti 2009 är konsultationen öppen, se http://www.icsu-visioning.org/
Is it time we had another man on the moon?
It is forty years since the first moon landing, and over here in the UK, we are being treated to a whole host of programmes, articles and interviews about that great event forty years ago.
And one debate that is heating up this week is whether we should be sending more people into space. British Astronaut Helen Sharman has given a rare interview in this week´s Daily Telegraph in which she calls for the government to start funding human space travel again. Dr Sharman accuses the government of being too interested in short term gains. She describes how everyone from tiny children to pensioners are fascinated by space travel, and how seeing more manned space travel would inspire Britons to be interested in science, and to be proud of what we can achieve scientifically and technologically.
I think she is right – the public excitement and interest that manned space travel inspires is incredible and must surely justify the (admittedly huge) cost to the taxpayer. A colleague of mine, who must now be nearly 60, once told me how disappointing it was that the future he’d anticipated as a boy had never materialised. He had imagined by the time he was grown up we would all be living in space and zooming around in rockets. The moon landings however did inspire him to become a physicist. Otherwise (he jokes) he may have ended up as an accountant!
But perhaps in today´s political climate, the focus should be on the European Space Agency. A EU-crew could also create a feeling of EU solidarity that the politicians are all striving for…..
Link to the article:
Nu har även Nationalencyklopedien, NE, startat en blogg: Kunskapsbloggen.
Bloggen ”ska vara ett levande forum för kunskap i alla dess former”. Vidare sägs att ”hållningen till kunskap ska genomsyras av ett kritiskt tänkande med källkritik som ett viktigt sorteringsinstrument”.
På bloggen kan man till exempel läsa om NEs och Högskolan på Gotlands gemensamma seminarium om bildning (även här) under den pågående Almedalsveckan.
Det ser spännande ut! Vi lägger denna nykomling till läslistan!
Jag ska på vuxenkollo, sade jag till mina barn när jag i måndags reste till Visby och Almedalsveckan. Och vuxenkollo är kanske inte en så dum beskrivning av evenemanget. Det är sällan man ser någon minderårig på kullerstensgatorna och barnvagnarna har varit lätträknade i de trånga möteslokalerna . Men desto fler vuxna är vi som nätverkar och minglar, går på seminarier och arrangerar egna programpunkter.
Det är inte svårt att hålla sig sysselsatt med allt från frukostmöten till nattliga DJ-battles mellan de politiska partierna. Problemet är att välja bland de 1 042 registrerade programpunkterna. Hela 59 av dem har arrangörerna kategoriserat som relaterade till forskning. Ett av dem var dialogseminariet VA arrangerade i går tillsammans med fyra forskningsfinansiärer.
Med så många konkurrerande arrangemang var vi förstås fundersamma på hur många som skulle välja vårt seminarium – om hur forskningsbaserad kunskap bättre ska kunna komma oss vanliga människor till del. Men det blev knökfullt och flera fick vända i dörren för att det helt enkelt inte gick att få in fler i lokalen.
Jag tror att deltagarna lockades dels av välkända namn som journalisten Folke Rydén, dels av att de aktivt fick medverka i rundabordsdiskussioner. Det vanliga under veckan är annars paneldebatter där publiken på slutet ges möjlighet att ställa några frågor till de medverkande. Återkommer förstås med ett referat av det som kom fram under vårt dialogseminarium.
Ett annat lite annorlunda seminarium var det Teknikdelegationen anordnade i tisdags. Där fanns i och för sig en traditionell panel, men okonventionellt sammansatt med tre studenter, en rektor, SSUs förbundssekreterare, Sveriges kommuner och landstings ordförande och Volvos koncernchef. Ovanligt var också att studenterna fick lika mycket tid att tala som de andra i panelen – och att de fick inleda.
Alla tre berättade att de sökt sig till studier inom naturvetenskap och teknik snarare trots den teknikundervisning de fått, än tack vare den. Karin Glader, som läser till civilingenjör och ingår i Teknikdelegationen, konstaterade att det som saknas i teknikämnet är anknytningen till vardagen och sådant som intresserar unga. Hon beskrev hur hon fick bygga en speldosa på tekniklektionen: ”inte direkt det häftigaste man kan göra med teknik i dag”.
Elisabeth Söörhus, rektor på Hjulstaskolan utanför Stockholm, sade att många lärare har en gammal utbildning och att de inte hänger med i den tekniska utvecklingen och kan plocka isär en dator eller förklara hur en iPod fungerar. Hennes recept var att skolan ska samverka mer med näringslivet för att få hjälp att göra skolämnena mer verklighetsnära. Något som Hjulstaskolan också gör.
Hon fick medhåll av Anders Knape, ordförande SKL. Han menade att kommunerna blir allt mer engagerade i frågan, även om det ofta är av egoistiska skäl som att de behöver en bra dialog med näringslivet och utbildad arbetskraft.
Mattias Vepsä, förbundssekreterare SSU, menade att det inte bara handlar om teknik utan om att skolan inom alla ämnen behöver närma sig samhället mer och få in fler praktiska moment i undervisningen.
Det tredje som var ovanligt med seminariet var att mycket tid ägnades åt frågor och synpunkter från publiken. Margareta Wallin, prorektor vid Göteborgs universitet, rekommenderade delegationen att ha ett bredare perspektiv. Alla behöver inte bli civilingenjörer! Ofta räcker det för arbetsgivaren att man har en högskoleutbildning som visar att man är allmänkompetent.
Anna-Maria Wiberg, strax färdig civilingenjör och ledamot av delegationen, konstaterade att en ingenjörsexamen å andra sidan ger möjlighet att bli nästan vad som helst!
