Värsta krisen?

Av: 18 juni 2009 · 4 kommentarer 

Kriserna duggar tätt numera. Om humanioras kris handlade två artiklar i DN Kultur i förra veckan. Siffrorna som visar tappet i antal studenter på universitetskurser runtom i landet är förskräckande. Hur ska det gå? Det ser ju rentav värre ut än för tekniken och naturvetenskapen! Kanske är det dags för en Humanioradelegation när Teknikdelegationen avlagt rapport?

Arne Jarrick, huvudsekreterare för Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, säger i tisdagens artikel att strategiska satsningar på forskning nästan alltid handlar om teknik och medicin. ”Ändå har vi humanister och samhällsvetare otroligt vital kunskap att bidra med när det gäller samhällsutvecklingen”. Han exemplifierar med att det behövs teknik både för att bygga en bro och för att bomba sönder den. ”Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder den och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det”.

Ja, det är nog helt riktigt. Det finns säkert massor av värdefull kunskap på landets humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner. Men om  inte omvärlden vet om att den finns eller förstår sig på den – än mindre förstår att uppskatta den - vems är ansvaret för att förändra det? Finns det ett kommunikationsproblem i de här forskningsdisciplinerna? Finns det kanske till och med vissa som anser att samverkansuppgiften inte är något för dem, att det där med samverkan bara handlar om kommersialisering av teknik, naturvetenskap och medicin? Har en del humanister för snäv syn på vad deras kunskap kan/ska vara bra för?

Göran Blomqvist, vd för Riksbankens Jubileumsfond, gav härom dagen sin syn på saken i en kommentar på RJs webb. Han pekar på stor resursbrist, men citerar också en norsk litteraturvetare: ”medan norsk humaniora talar om betydelsen av mera samarbete med offentlig sektor och med forskare inom naturvetenskap, teknologi och medicin, så ligger fokus i Sverige på det enskilda ämnet”. Humanisterna måste ta sig an nya uppgifter i olika delar av samhället och inte tro att de ska kunna stanna i sina egna forskningsfack i all framtid, menar Blomqvist (själv humanist). På så sätt kan deras kunskap bli mer synlig och arbetsgivare skulle bli mer medvetna om deras potential.

Fast egentligen ligger kanske ansvaret hos någon annan, t.ex. politikerna, journalisterna, lärarna, informationsavdelningarna…?

I den andra DN-artikeln nämner Jarrick problemet med att samverkan med omvärlden inte räknas som merit (se även mitt inlägg i går). Det är något som VA framfört i flera olika sammanhang, exempelvis i ett inspel till forskningsproppen (pdf). Enligt uppgifter i proppen ska det under 2009 tillsättas en utredning som bland annat ska titta på möjligheterna att belöna samverkan. Den ser vi ivrigt fram emot!

Glad midsommar!

Kategori: Samverkansuppgiften · Taggad med , , , , , , ,

  • http://tingotankar.blogspot.com/ Åsa L

    Två problem som jag ser det:
    Vi måste ta till vara bättre på det faktum att en gedigen humanistisk utbildning kan ge färdigheter som är användbara i många situationer. Men i nuläget vågar ingen ställa krav på studenterna för man måste få igenom varenda en, annars förlorar institutionerna för mycket pengar. Humaniora blir en sorts skyddad verkstad som ska garantera alla en högskoleutbildning vare sig de behöver det eller ej och de studenter som har riktig potential får sällan nå upp till den eftersom ribban måste läggas för lågt.

    Som du säger är det ett till problem med att belöna internationellt samarbete. Byråkratin är för omfattande och framförallt är kostar administrationen på tok för mycket. Det blir påslag på nästan 70% på alla projekt och det är helt ogörligt, särskilt för humaniora som inte har några pengastarka fonder eller privata sponsorer att täcka upp med. OH måste sänkas drastiskt.

  • Olof

    Pengar är som alla vet inte allt, men inför svensk humanistisk forskning börjar man undra…

    Danskarna har dragit fram jämförelsesiffrorna för studentpopulationen inom humaniora vid en nationell jämförelse. Danska humaniorastudenter utgör över 14%, med 12% som EU-genomsnitt, och likaledes över 14% i USA och UK, som brukar vara förebildliga i de här sammanhangen. Den svenska siffran är 5,4%…

    Det avspeglar rätt bra procentsatserna av nationella forskningsmedel. 6% till svensk humaniora, 12% till norsk och 15% till dansk. Dvs. danskarna skulle ha 250% mer resurser…

    Så verkar det förstås vara norm att forskarutbildade akademiker i Danmark och Norge har fasta tjänster med 50% forskning. Medan det i Sverige allt som oftast inträffar att uppemot 40 sökande anmäler intresse för en tidsbegränsad FoAss-tjänst, en ”nybörjartjänst”, som i slutänden tenderar att gå till någon redan docentkompetent forskare.

    Situationen för att få externa projektmedel är inte stort bättre:

    Hum-sam forskare skickade tillsammans 800 projektansökningar till RJ 2009. Ca 50 kommer att få anslag, 1:16. Lite bättre hos VR, nästan 10% borde betyda 120 av 1200 inkomna.

    Fast riktigt chockerande är väl bara att Arne Jarrick i Sverker Lenas DN artikel verkar stå bakom bedömningen att VR:s A-lista, den jämngoda toppen, är hela 25%, dvs. 300 projektansökningar, men att alltså kanske bara 40% av dem kommer att få pengar. I så fall torde VR:s handläggare sitta och leta anledningar att avslå bra ansökningar, snarare än att leta efter bra forskning att stödja.

    Detta samtidigt som VR i medicin får in 1500 ansökningar, och har en tilldelningsfrekvens på 35%, ca 500 projekt, och om fördelningen liknar den i hum-sam, borde det betyda att hela A-listan och halva B-listan får anslag. (Bortsett från att medicinsk forskning har gott om både nationella och internationella finansiärer utöver VR.)

    Så, svensk humaniora har ett uselt studentunderlag, brist på tjänster gör att det kan se hotande ut att docenter kommer att sitta på de nydisputerades sitsar, och de professorskompetenta på docenternas, och konkurrensen om externa projektmedlen är sådan att det tal om ”lotteri” som sprids bland forskarna kan vara befogat…

    I det läget ser man ut att retirera till ämneskärnor och reproduktion av forskningsmässiga basfärdigheter. Och varför inte, försöker en svensk humanistisk forskning med så usla villkor, så små volymer, och som är så skamfilad, approchera t.ex. det medicinska fältet, varför skulle de många, resursstarka och självmedvetna medicinarna inte bara avfärda dem som just marginella?

    Med 6% av de nationella forskningsmedlen till humaniora skulle det medicinska fältet kunna köpa upp dem, om man ville.

    Det är en möjlighet:
    Mer satsning på ”medicinsk humaniora/medical humanities”, medicinsk antropologi, nya profilområden som ”Kultur och hälsa”. Men förutsättningarna idag ser ut så att medicin kommer att utbilda sina egna specialister på detta.

  • Karin

    Tack för era synpunkter!

    Ja det var ju en idé att medicinen köper upp humanioran. Fast i dessa dagar verkar det vara mer inne att den lille köper den större…?

    ”Kultur och Hälsa” är f.ö. ett spännande projekt som drivs av Gunnar Bjursell (professor i molekylärbiologi i Göteborg) se t.ex.: http://www.kulturvast.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=45449

  • Olof

    Tja, den inte helt utvecklade funderingen är att blir den svenska akademiska humanioran för liten, utsvulten, defensiv och marginaliserad, då kommer dess perspektiv, som alltid kommer att vara av intresse, att tas upp av andra enligt devisen ”det kan vi göra lika bra/bättre själva”.

    Det krävs både bredd och spets för att humanistisk forskning skall kunna fylla en önskvärd roll i dialoger över fakultetsgränserna. Och det kräver resurser, eventuellt mer än svensk humanistisk forskning idag har.