Nio av tio svenskar svarade i höstas ja på frågan ”Tror du att forskningen har goda möjligheter att inom tio år bidra till att utveckla mer miljövänliga transporter?” (VA-barometern 2008). Sju av tio menar att det är mycket eller ganska viktigt att vi i Sverige satsar på världsbästa forskning inom transportteknik (VA-rapport 2008:2).
Men vad är det för ”transportteknik” vi ska satsa på? Vad borde det forskningsbolag Maud Olofsson talar om i sina uttalanden göra för sina stödmiljoner? Löser forskningssatsningen ”bilkrisen” (som DN i bästa krigsrubrikstil toppar Ekonomisidorna med), arbetslöshetshotet eller … ja, vilket problem är det egentligen den ska lösa?
I en debattartikel i dagens nummer av Ny Teknik efterlyser Per Ribbing och Pär Holmgren ett paradigmskifte. I stället för att tala om att ”minska utsläpp” borde vi utgå från tanken att vi ska ”utveckla till hållbarhet”. De skriver att:
”… vi gärna ser att både Volvo och Saab i framtiden producerar ZEVs (Zero Emission Vehicles) till våra barn, som tillhör den första generationen som mer aktivt lär välja bort avgasbilen. Ännu häftigare vore det om de var med och hittade helt nya lösningar på våra transportbehov, om de slutade se sig som biltillverkare och i stället såg sig som transportförmedlare.”
Det ligger mycket i det. Det är ju som bekant lätt att fastna i tankemönster i samma lilla låda där man alltid tänkt, i stället för att börja med att fundera på vilket problem det egentligen är som ska lösas. ”En kris som denna kräver nya tankar och en ny agenda”, skriver Pontus Schultz i sin blogg och påminner om att kriser också innebär möjligheter.
Följande knorr avslutar Ribbing/Holmgrens artikel: ”Bilar känns ju faktiskt med all rätt lite fossila.”
