Värdet för forskarna av dialog om forskningen
Åsa Larsson, som är doktorand i arkeologi i Uppsala, skriver på sin blogg Ting och Tankar om nyttan och värdet för forskare av att blogga. Hon påpekar att det skulle behövas både tydligare riktlinjer för vad som menas med ”tredje uppgiften” (som ofta snarast hamnar på fjärde plats eller ännu längre ner) och särskilda pengar att söka för att få utrymme att lägga ner den tid som faktiskt krävs för att utföra den. Men hon ställer också en – kanske provokativ – fråga till andra forskare:
”Har du verkligen ”råd” att köra fast i det akademiska verksamhetsträsket utan att få den där emotionella kicken av att delta i en intensiv och givande dialog med andra människor?”
Det finns ett värde i att kommunicera med allmänheten och olika samhällsgrupper (inte bara näringslivet) också för forskarna. Det handlar inte bara om att ”utbilda folket”, som var den gamla sättet att se på forskningskommunikation. Bloggen är en form av kommunikation som (till skillnad från pressmeddelanden och föreläsningar) faktiskt kan skapa dialog och utbyte av tankar och idéer med förhållandevis små resurser. Åsa har många kloka tankar kring detta och hur universiteten borde utveckla sin verksamhet, och där finns flera kommentarer från andra håll. Ta del av dem!
VA sände i december 2007 in ett inspel inför forskningsproppen som handlar om att skapa förutsättningar för bättre dialog mellan forskare och samhället runtomkring. I november samma år publicerades som en bilaga till Resursutredningen en rapport vi tagit fram om hur man skulle kunna mäta och värdera samverkan. I maj förra året gjorde vi ett yttrande över utredningen om forskningens finansiering, där vi poängterar vikten av att finansiärerna – oavsett hur de organiseras - måste ta ansvar även för forskningskommunikation. Mycket har hänt de senaste åren – men mer kan göras!
Hot är inte en bra form av kommunikation!
Via Kåre Bremers (rektor vid Stockholms universitet) blogg blev jag igår varse att Vetenskapsrådets ledning i en debattartikel i UNT i helgen sagt ifrån i frågan om de två svenska forskare, Anders Eriksson och Francisco Lacerda, som hotats till tystnad av ett israeliskt företag. Som många säkert redan känner till är skälet till hoten att de två i en vetenskaplig artikel (som förstås genomgått sedvanlig vetenskaplig granskning) visat att den lögndetektor som företaget säljer inte kan fungera. Efter påtryckningar från företaget drog tidskriftsförlaget tillbaka artikeln och publicerade en ursäkt! Företagets advokater har hotat med stämning om Eriksson och Lacerda skriver i ämnet igen. Historien beskrevs i en DN-artikel den 28 januari. Lingvistbloggen har skrivit flera inlägg. Även Nature och Science har uppmärksammat det hela.
Den ene av professorerna, Francisco Lacerda, beskriver på ett mer populärt sätt i en artikel på Newsmill varför lögndetektorerna inte fungerar och varför detta är ett problem.
Vad kan man tillägga till denna hårresande historia? Det var verkligen inte den typen av ”dialog” vi avsåg när vi i vår studie av relationerna mellan näringsliv och akademi konstaterade att kommunikationen mellan de två ”världarna” behöver stimuleras!
För övrigt är det ju fettisdagen idag. För den vetgirige bjuder professor Maria Lennernäs vid Högskolan i Kristianstad på några fakta om fastetid och semlor, plus några smått förnumstiga råd om hur man bäst beter sig en dag som denna… Själv ska jag hem och bygga semlor av egenbakade bullar i kväll. Mums!
Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare, Rifo, fyller 50 år nu i februari. Föreningen är ett forum för kontakt och dialog mellan riksdagsledamöter och forskare. En viktig uppgift är att identifiera och aktualisera frågor som kommer att bli betydelsefulla i riksdagen på grund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Idén att bilda föreningen föddes under en av de längre studieresor som Tekniska Forskningsrådet arrangerade för riksdagsledamöter och forskare gemensamt under 1950-talet. I en intressant jubileumsskrift beskrivs föreningens långa historia Upplägget är lättläst och okonventionellt – ett dokumenterat samtal med tidigare och nu aktiva styrelseledamöter varvas med en beskrivning av tidningen Rifo-Nytts skiftande innehåll och korta nedslag både bakåt och framåt (!) i verksamheten över tid.
Vetenskap & Allmänhet nämns som ett exempel på att Rifo ger resultat. Det var Rifos dåvarande ordförande Majléne Westerlund Panke som genom sitt arbete i en bioteknikkommitté tydligt såg behovet av att bygga broar mellan allmänhet och forskare, precis som Rifo mellan politiker och forskare. Rifos styrelse var involverat i förarbetet liksom representanter för akademier, fackförbund, folkbildning och industri. 14 organisationer konstituerade VA 2002 . Nu är medlemmarna 61. Undrar hur många de kommer att vara 2052 – och vad vår 50-årsskrift kommer att innehålla?!
Vilken forskning ska lösa "bilkrisen"?
Nio av tio svenskar svarade i höstas ja på frågan ”Tror du att forskningen har goda möjligheter att inom tio år bidra till att utveckla mer miljövänliga transporter?” (VA-barometern 2008). Sju av tio menar att det är mycket eller ganska viktigt att vi i Sverige satsar på världsbästa forskning inom transportteknik (VA-rapport 2008:2).
Men vad är det för ”transportteknik” vi ska satsa på? Vad borde det forskningsbolag Maud Olofsson talar om i sina uttalanden göra för sina stödmiljoner? Löser forskningssatsningen ”bilkrisen” (som DN i bästa krigsrubrikstil toppar Ekonomisidorna med), arbetslöshetshotet eller … ja, vilket problem är det egentligen den ska lösa?
I en debattartikel i dagens nummer av Ny Teknik efterlyser Per Ribbing och Pär Holmgren ett paradigmskifte. I stället för att tala om att ”minska utsläpp” borde vi utgå från tanken att vi ska ”utveckla till hållbarhet”. De skriver att:
”… vi gärna ser att både Volvo och Saab i framtiden producerar ZEVs (Zero Emission Vehicles) till våra barn, som tillhör den första generationen som mer aktivt lär välja bort avgasbilen. Ännu häftigare vore det om de var med och hittade helt nya lösningar på våra transportbehov, om de slutade se sig som biltillverkare och i stället såg sig som transportförmedlare.”
Det ligger mycket i det. Det är ju som bekant lätt att fastna i tankemönster i samma lilla låda där man alltid tänkt, i stället för att börja med att fundera på vilket problem det egentligen är som ska lösas. ”En kris som denna kräver nya tankar och en ny agenda”, skriver Pontus Schultz i sin blogg och påminner om att kriser också innebär möjligheter.
Följande knorr avslutar Ribbing/Holmgrens artikel: ”Bilar känns ju faktiskt med all rätt lite fossila.”
Jag har en liten lista där jag skriver upp händelser och nyheter som skulle kunna påverka hur människor i allmänhet ser på forskning och forskare. Den här listan tillkom som ett sätt att minnas tillbaka och i bästa fall hitta tänkbara orsaker till de resultat som vi får i våra opinionsundersökningar. En av de centrala frågorna är vilket förtroende den som svarar har för forskare.
Fram till 2007/2008 observerade vi en nedgång i förtroendet. Men sedan hände något och kurvan vände uppåt. En möjlig tolkning är att klimatdebatten lyft upp forskningen till förstasidorna och nyhetsprogrammen, och att detta lyft även förtroendet. Sedan 2004 har vi nämligen också sett en kraftig ökning av andelen som tror att forskningen har goda möjligheter att bidra till att bromsa klimatförändringen. Men samtidigt får vi också en ökande mängd öppna svar som tyder på en trötthet och skepsis inför klimathotet. Den öppna frågan lyder ”Det finns de som anser att förtroendet för forskare minskar. Har du själv hört eller sett negativa nyheter om forskning?” Vi ställer den som ett slags test på vilka nyhetshändelser som ”fastnar” i folks medvetande.
Det är här min lilla lista kommer in… Vilka händelser kommer att påverka nästa förtroendesiffra? Vilka av mina punkter kommer att dyka upp på listan över öppna svar? Finanskrisen och frånvaron av förvarningar från ekonomiska forskare? Nobelstiftelsens Kinaresor? De adjungerade professorerna som SvD slog upp krigsrubriker om? Konstfackstudenternas famösa examensprojekt? Möjligheten att göra abort för att fostret har fel kön? Darwinfirandet?
Jag läste på ”Under Lagerbladet” om en företeelse som har med förtroendet för forskare att göra. Inlägget handlar om en evolutionskritisk debattartikel i Expressen skriven av en ”docent” som förmodligen i kraft av sin titel hoppas på större genomslag. Hans forskarämne är dock inte alls biologi (han är f.ö. knuten till Claphaminstitutet, se mitt inlägg den 9 feb). Det slog mig att snarlika saker sker i klimatdebatten. Diverse professorer och andra uttalar sig om isborrkärnor, globala medeltemperaturer och IPCC-rapporter – men hur ska man veta om de har kompetens att bedöma detta? Svenskar har stort förtroende för forskare. Alltså lyssnar vi extra på dem med akademiska titlar – men kanske glömmer bort att titta efter vilket ämne vederbörande verkar inom? Är slutsatsen att allmänheten har för stort förtroende för forskare?
Jag väntar i alla fall – utrustad med min lilla lista – med spänning på att se vad våra förtroendefrågor ger för resultat i år!
PS. Malin Sandström har tänkvärda funderingar om Darwinfirandet och den eviga evolutionsdebatten. Dessutom finns det en lektion 3 i chokladfysik!
I morgon är det alla hjärtans dag (eller Valentine’s day, om man föredrar det). Då lär det konsumeras stora mängder chokladhjärtan och andra förföriska praliner. För den som känner att mer kunskap om choklad kunde förhöja njutningen rekommenderas bloggen Matmolekyler, där Malin Sandström (som annars bloggar på Vetenskapsnytt) förklarar massor om chokladens fysik. Fysiklektionerna är numrerade 1 och 2, och jag längtar redan efter del 3! Mums!
Ha en hjärtlig helg!
Grattis på 200-årsdagen, Charles Darwin!
”I en värld där människor är beredda att göra nästan vad som helst för att få mesta möjliga uppmärksamhet känns det skönt att det kan finnas såna försynta, ja nästan lite motvilliga, revolutionärer som du”, sa professor Nils Uddenberg i en födelsedagshylling i morgonens ”Tankar för dagen”.
Pedagogisk forskning om forskningspedagogik
Lär sig barn egentligen något i skolan när undervisningen går ut på att de ska ”forska” fram sin kunskap själva genom att t.ex. leta på Internet? Det diskuterades i ett inslag i gårdagens Studio Ett i P1. Reportern hade besökt en av Vittras skolor i Solna och pratat med lärare, skolchefen och några elever. Alla var mycket positiva – inklusive barnen själva – och tyckte att barnen lärde sig mycket. Fast när en kille (som själv samlat fakta om muskler) ombads berätta något av det han mindes av sina kamraters presentationer om andra organ i kroppen kom svaret ”minns inget nu, men jag har ju anteckningar”.
Efter reportaget följde att samtal om s.k. ”forskningspedagogik” mellan Nils-Erik Nilsson, rektor i Luleå som doktorerat på lärprocesser hos barn som arbetat med ”forskande” arbetssätt och Hans Åke Scherp, forskare i pedagogik vid Karlstad universitet. Den förre kritisk, den senare positiv. Nilsson tyckte att innehållet måste stå i centrum och att framför allt de barn som har grunda kunskaper inte får ut något av metodiken. Scherp ansåg att arbetssättet stimulerar lusten att lära hos barnen och att barn lär sig mer om de tycker att det de gör är meningsfullt. Har man lust att lära lär man sig även det som är tråkigt, menade han.
Att stimulera viljan och lusten att söka kunskap är bra, och att se till att alla barn får möjlighet att lära är också bra. Hur kan detta kombineras i en och samma skolklass? Eller går inte det? Barnen kanske måste delas upp i olika grupper beroende på förutsättningar och lärstilar? Eller är det bara så att samma metod inte passar lika bra i alla ämnen?
I skolans värld tycks ibland metoder och arbetssätt anammas bara för att ”de låter bra”. Men det är viktigt att grunda pedagogiska beslut på forskningsbaserad kunskap. För forskarna räcker det dock inte med att utvärdera och forska om metoderna. Resultaten måste förmedlas också! Men det brister i kontakten mellan forskning och skola. En orsak är att lärarna upplever den akademiska världen som svårtillgänglig, vilket i sin tur kan bero på att för få lärare har erfarenhet av forskning. En annan orsak kan vara att forskarna inte är tillräckligt bra på att nå ut med sin kunskap – kanske för att de inte riktigt vet vad lärarna ute i landets klassrum har för frågor och problem?
I VAs studie av lärares syn på vetenskap 2004 instämde fyra av tio lärare (från förskola till gymnasium) helt eller till stor del i att pedagogisk forskning alltför sällan behandlar frågor som är viktiga för lärarens dagliga verksamhet.
Bara en dryg tredjedel av de lärarstudenter vi intervjuade 2005 uppgav att de själva hade haft kontakt med forskare under det senaste året. Och de hade ändå befunnit sig på en högskola! Av grundskollärarna hade en av fyra haft kontakt med forskare.
Slutsatser: Kontakter och dialog mellan forskare och lärare behöver utvecklas. Den nyligen utredda lärarutbildningen är en bra startpunkt.
I år är det 150 år sedan Darwin gav ut sin ”Om arternas uppkomst”, som presenterar den evolutionsteori som ligger till grund för den biologiska forskningen idag och som är en av de mest omdebatterade böcker som skrivits. På torsdag (12 feb) är det hans 200-åriga födelsedag. Jubileet uppmärksammas på olika håll. Mycket spännande om Darwin finns att läsa i Forskning & Framstegs temanummer (nr 1/2009). I Darwins hemland Storbritannien satsar man stort, se ”Darwin200”.
I fredagens (6 feb) upplaga av programmet ”Människor och Tro” i Sveriges Radios P1 handlade det om Darwin, hans betydelse för vår syn på livet och debatten hans bok orsakade – en debatt som startade för tvåhundra år sedan och fortfarande pågår. Gunnar Broberg, professor i idéhistoria, berättade om Darwins liv och om den dåtida debatten och förklarade att Darwin själv undvek den känsliga frågan om människans plats i evolutionen. I boken skrev han bara en knapp rad om att det i framtiden kommer att bringas ljus över frågan om människans ursprung. ”Det är ganska fantastiskt att det ändå får den effekten, att det nästan blåser omkull hela mänskligheten”, kommenterade Broberg. Darwin trodde förmodligen på en form av design – en avsikt i skapelsen – men han var väldigt försiktig i sina uttalanden om själva ”igångsättandet”.
Därefter vidtog ett samtal mellan å ena sidan Birgitta Forsman docent i forskningsetik som skrivit en alldeles nyutkommen bok om Darwin: Arvet från Darwin – Religion, människa, moral (bokförlaget Fri Tanke), och å andra sidan Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet som är en kristen tankesmedja i Stockholm. De diskuterade fel och brister i Darwins teori, vilken plats Bibelns skapelseberättelse bör ha i skolan och om evolutionslära och gudstro kan leva sida vid sida.
Det hela var mycket intressant, så jag kan rekommendera att gå in och lyssna på programmet eller ladda ner det i pod-version på SRs hemsida! Tydligen talade Nils Uddenberg om Darwin i P1-programmet ”Naturmorgon” också, men det har jag själv inte lyssnat på (än).
Sverige är enligt World Values Survey det mest sekulariserade landet i världen. Sifo frågade 2006, på SVTs uppdrag, svenskarna hur de såg på evolutionen. 73% anslöt sig tanken att livet utvecklats i flera steg genom naturligt urval. 9% menade att det måste finnas en intelligent konstruktör och 14% att Gud skapade naturen och människan vid ett särskilt tillfälle.
I USA har flera olika undersökningar gjorts. I en undersökning från Gallup där frågorna liknar Sifos menade 44% av amerikanerna att Gud skapade människan i hennes nuvarande form, 36% att människan har utvecklats under översyn av Gud och 14% att människan utvecklats utan inblandning av Gud (siffror från maj 2008).
Vi bad i vår undersökning 2006 svenskarna att på en skala från 1 till 5 bedöma hur vetenskapligt ”intelligent design” är. 1= inte alls och 5= i högsta grad. 14% procent angav en fyra eller femma, 59% en etta eller tvåa, på skalan.
"Holistiska" myndigheter behöver också dialog
På gårdagens DN debatt skriver utredaren Gerhard Larsson om sin nya utredning av de fyra myndigheterna Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Fiskeriverket och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Hans förslag går ut på att dessa fyra görs om till tre nya myndigheter som får nya ansvarsområden. Livsmedelsverket och SVA blir en ny ”livsmedelssäkerhetsmyndighet” med ansvar ”från jord till bord”. Jordbruksverket ombildas till en ny myndighet för jordbruk och landsbygdsutveckling och Fiskeriverket tar – om jag tolkar det hela rätt – över en del uppgifter som har med havsmiljö att göra från en rad andra myndigheter och görs om till en ny ”myndighet för förvaltning av havsresurser”.
Myndigheterna som utretts är alla viktiga länkar mellan forskning och samhälle. Exempel på frågor som dessa myndigheter har att hantera är sådant som om mjölet borde folsyraberikas eftersom forskning visar att folsyra minskar risken för ryggmärgsbråck hos foster, hur risker med genmodifierade grödor ska bedömas och hanteras, eller hur utfiskningen av torsken bäst motverkas?
För att använda den forskningsbaserade kunskap som finns på ett bra sätt är det förstås viktigt att ansvariga myndigheter kan arbeta klokt och effektivt och att de har, som utredaren uttrycker det, ”ett holistiskt perspektiv”. ”Holistisk” betyder att man har helhetssyn. Utredaren vill alltså att myndigheterna ska se mer till helheten på respektive område: jordbruk-livsmedelsproduktion-matbord, hav-bottnar-fisk-fiske samt lantbruk-djurhållning-turistnäring. Tanken med denna ”holism” är förstås att undvika att frågor hamnar mellan stolarna för att ingen tycker att de har ansvar för dem.
Det låter väl bra tänkt, och det kanske är ekonomiskt försvarbart i det långa loppet trots alla omställningskostnader. Men problemet är väl att det alltid kommer att finnas frågor som hamnar mellan stolar, hur man än formar och placerar stolarna? Hur följande tar vi till exempel hand om kunskapen om kopplingen mellan algblomning, jordbrukets bidrag till övergödning och mängden torsk? Vem tar hand om frågan huruvida det är mindre miljö/klimatbelastande att äta fisk än att äta kött – och om vi i så fall borde uppmuntra t.ex. fiskodlingar framför uppfödning av nötboskap?
Jag tror att myndigheterna, hur ”holistiska” de än är, behöver föra aktiv dialog och samverka både med varandra och med forskarvärlden. För det dyker alltid upp nya frågor ”mellan stolarna” och nya konkurrerande intressen. Och glöm för all del inte bort att allmänheten visserligen efterfrågar vettiga (och helst inte motstridiga) råd och regler, men också vill veta bakgrunden till dem!
Dagens siffra: Två av tre (65 %) svenskar tycker att det publiceras för många larmrapporter. Hälften tycker att forskare alltför ofta har olika uppfattning i olika frågor, visar VAs opinionsundersökningar.
Vad tycker du?
